Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

I gränslandet mellan ljus och mörker

2008-03-07

Fakta:

Namn: Musica Vitae och Virpi Pahkinen
Koreografi: Virpi Pahkinen
Plats: Dansstationen/Palladium, Malmö
» http://www.pahkinen.com/

Musica Vitae och Virpi Pahkinens kombinerade konsert- och dansafton inleddes med Bachs omtyckta orkestersvit Nr 2 i h-moll som bl.a. innehåller ett stort antal danssatser.
Den artonmannastarka kammarorkestern under Patrick Gallois ledning spelade drömskt vackert och Gallois som samtidigt stod för flöjtspelet förförde oss alla. Hela orkestern befann sig mitt på scenen liksom under nästa verk en sexsatsig serenad i g-moll för stråkar av Carl Reinecke som andades lite nordisk sekelskiftesromantik.
Samklangen mellan musiken och dansen förtydligar ju varandras identitet i Pahkinens verk. Genom sin frånvaro gav hon oss här en subtil kick in i hennes formvärld.
Efter pausen hade hela orkestern flyttat längst bak på scenen. Medan tonerna från En fauns eftermiddag sakta växte fram framträdde Pahkinens kropp långsamt ur skuggorna. Ett starkt rituellt drag fångas upp i hennes rosafärgade slöjliknande klädnad som gravitetiskt sveper in gestalten som långsamt rör sig över scenen, likt en sista utandning, för att bli ett med scengolvet. Mörkret bildar klangbotten. Hennes asiatiskt inspirerade fingergestik lockar tankarna till Shiva, guden som skapade universum med sin dans. Under några minuter fick vi uppleva totalt mörker. Ögat som ser och inte ser tvingas släppa fram hörseln så att rörelsen snarare hörs än syns. Gradvis ges Pahkinens slöjpryda gestalt tydligare form. Allt i takt med ljusets och musikens skiftningar. På detta förtrollande sätt friläggs den diffusa verkligheten och ljudets strukturerande roll i rörelseupplevelsen blir mera tydligt. Minimalistisk tolkning som tack vare de orientaliska inslagen skänker den en slags folklighet samtidigt som den genom sin rituella fragmenterade karaktär försätter betraktaren i en aktiv situation.
Aftonens sista dansverk var Sepia longa, aspectus brevis som Gunnar Idenstam skapat för Pahkinen och som hade urpremiär på Dansmuseet i Stockholm 2005. Här är det kristen och arabisk mystik som möts. Sepia betyder bläckfisk, longa. Samtidigt är det en musikterm för dubbelt så långa notvärden som breve inom gammal musik.
Pahkinens eldröda klädnad skapar meditativa rörelsemoment som för oss ut på haven. Mörkret bildar också här klangbotten för den intensivt vibrerande dansen vars snabbt upprepande moment skapar en känsla av oändlighet som ställs mot en aldrig upphörande vilja att komma lös. En slingrande ljuslinje skapade gränsen i det universum där vi befann oss. Det är skicklig danskonst, koreografin är mästerlig och samspelet mellan dansare och musiker var perfekt. Men det är en svårtillgänglig esteticerande dansform som det förvisso tar tid att ta till sig.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser