Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Sevärt men irriterande

2008-03-05

Fakta:

Namn: I det röda trädets skugga
Koreografi: Urmas Poolamets
Musik: AcousticLadyland, M.Mothersbaugh, Simon&Garfunkel, G.Santaolalla
Ensemble: Solbaletten/Åbo
» http://www.aurinkobaletti.com

I det röda trädets skugga finns en vit gnistrande skaterink och fyra vardagstagna ungdomar på var sin stol. Någon pratar i telefon, en annan stickar. Stämningen är inte god.
I Solbalettens nya verk signerat den konstnärlige ledaren Urmas Poolamets är det samtiden vi får möta och Poolamets har någonting allvarligt att berätta och han gör det återigen med denna mystiska poolametska frånvändhet inklusive humor. Detta verk är inte ett av det mer lättillgängliga stycken Solbaletten dansat och ibland undrar jag om dansarnas nästan uppgivna kroppsspråk är medvetet koreograferat så att de skall likna glåmiga ungdomar eller om de bara är trötta för att de är trötta.
Verket ackompanjeras starkt av Marko Korkeaniemis ljud och ljus och ofta är det som att få ta del av ett litet fyrverkeri av modern teknik med den vita rinken som spegel och reflektor av allehanda ting och händelser.
Ibland fungerar det riktigt bra men jag råkar tillhöra dem som respekterar Solbaletten just för deras intima och alldeles egna närvaro och detta samspel tillhör inte Solbalettens mest lyckade då själva dansen kvävs under tekniken, väl exemplifierat genom Poolamets tomma ’improvisation’ till livemusik.
Poolamets är en gudabegåvad dansare och koreograf. Han kan göra nästan vad som helst och få det trovärdigt, närvarande och melankoliskt men här liksom försvinner han och vore det inte för vissa enstaka partier, till exempel Päivi Mäkis solo á la tango, ja överhuvudtaget Mäkis enkla och äkta scenärvaro, så får jag intrycket av en slags koreografisk nonchalans.
Och det är här jag börjar fundera på om Poolamets försöker berätta något med detta. Nonchalansen är ju en av vår tid stora problematiska attityder och verket har flera moderna indikatorer som återspeglar detta, bland annat blandmusikens hårt uppskruvade och relativa uttryck, eller kastapopcornscenen som gränsar till mobbingens pinsamhet och förödmjukelse. Ja, över lag finns här en kyla och en frånvaro som i sin tur skapar en slags oro i föreställningen som i mångt påminner om vår egen samtidskultur. Flera gånger ställer sig dessutom Poolamets utanför dansarna och ser på, passivt och flackande med blicken med armarna likt fågeln, utan någon som helst förankring i rummet och jag undrar: Är detta Poolamets rörelseminnen, är detta den där punkten i Poolamets vision som bara står still, vibrerar och andas, viftar med vingarna utan att lämna boet. Väntar på att flyga ja väntar i skuggan av det röda trädet på att något skall bli värt att flyga till medan dansen och livet går vidare intill och nedanför. Sevärt men irriterande.

Karl Svantesson

Fler Föreställningar

Annonser