Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Exhibittionistiska utmaningar

2008-02-25

Fakta:

Namn: V. Nightmare
Koreografi: Compagnie Thor
Plats: Baltoppen, Ballerup,
» http://www.baltoppen.dk

Det krävs otroligt mycket av scenkonstnärer för att vara med i en lång
föreställning och stå på scenen i åtskilliga timmar, men i det mer än tre
timmar långa verket V. Nightmare, blir det istället publiken som får utstå den största prövningen. Och vad får nu den tålmodiga publiken ut av sin ”tour de force” med den belgiska gruppen Companie Thor?
Dessvärre inte tillräckligt mycket. Trots att V Nightmare är en modern performanceföreställning, är det ett såpass symboltyngt verk, att det vid en jämförelse kan få en gammal mimisk
balett till att se helt futuristisk ut.
Det belgiska kompaniet dansar till
Vivaldis De Fyra Årstiderna, oftast är barockkompositionen förvrängd intill
oigenkännlighet, men det är inte den dekonstruerade musiken, som gör V Nightmare
till en prövning (eller mardröm) för publiken, utan verkets narcissistiska
självtillräcklighet. Det är som om de fyra scenkonstnärerna är sig själva nog med sitt projekt, så att de helt och hållet glömmer bort att de har en publik att uppträda för. De uppträder för sig själva.
Förutom årstidernas olika karaktärer handlar V Nightmare också om
människans fyra livsfaser.
Barnets sinnliga upptäckt av den omgivande världen. Ungdomens gränslösa utforskning av kroppen och vuxenlivets maskspel och konformism samt den slutliga döden och kroppsliga nerbrytningen. Oftast är scenkonstnärerna nakna,
och snart sagt närapå varje ställe på deras kroppar projiceras upp på tv-skärmar, så att
alla intima detaljer tydligt kan ses.
Varför ska man bombas tillbaka till
den kroppsliga frigörelsen pa 1960-talet? Och varför kissa i en karaff för
därefter ta vätskan i munnen och sen spotta ut den i en annans mun? Om det
är menat som en provokation, så kommer den faktist lite för sent, till exempel har
den amerikanska filmregissören John Waters redan sen lång tid tillbaka flyttat gränserna till långt osäkrare utmarker. Det finns dock vissa scener i den oändligt långa V Nightmare, som är
lyriska och fint uttänkta. När dansarna får fjädrarna från en röd fjäderboa att
dansa i luften som om de vore fladdrande löv, eller när ett isblock sakta smälter över
scenen och sänder rytmiska droppar ned på golvet, som scenkonstnärerna kan agera
till, eller när aska strös i en fin cirkel på golvet, ja då är det möjligt
att se en originell tanke bakom allt som pågår.
Men annars visar V Nightmare mest prov på teatral självtillräcklighet. Var finns humorn och självironin?
V
Nightmare är snarare som en lång dikt skriven i självterapeutiskt syfte i den sena aftontimmen: den är alldeles för privat och inte alls anpassad för andra läsare – eller för att förstås av andra.
Slutligen har man som åskådare bara lust att i likhet med det lilla barnet i sagan om Kejserens nye klæder utropa: ”Men de har ju inga kläder pa sig”.
Och det är inte bara kläder som dansarna saknar, det är helt enkelt innehåll som kan nå ut över deras egna navlar.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser