Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Bilder i box

2008-02-25

Fakta:

Namn: Röd / Boxman
Koreografi: Örjan Andersson/ Fernando Melo
Ensemble: GöteborgsOperans balett och orkester
Plats: GöteborgsOperan
» http://www.opera.se

Fernando Melos första större koreografi Boxman är mera scenbild och rörelsekonst än dans. Och alltför lik alltför mycket annat.

Men Örjan Anderssons Röd är en modern klassiker som flyger på Sjostakovitjs stråkar. Och passar Göteborgsdansarna precis, tycker Margareta Sörenson.

För att ta det enklaste först. Dansverket Röd av Örjan Andersson kan nog börja kallas en modern klassiker.
Koreografen har sedan 2001 arbetat med koreografier till Sjostakovitjs stråkkvartetter 8, 10, 11 och 7, för mindre och större dansensembler och orkestrar. Koreografin till tian uruppfördes av GöteborgsOperans balett 2004.
Den är stillsam och vacker, nummer åtta är mer dynamisk och den som tagits upp av flest dansscener. Till Örjan Anderssons koreografi för åttan, Röd, är musiken arrangerad för stråkorkester – fabulös musik väl trakterad av GöteborgsOperans orkester under B Tommy Andersson.

När Sjostakovitj surrar loss som en svärm ilskna humlor, flyger dansen ena gången i intensiva rusningar, när humlorna återkommer nästa gång stillnar det dansade rummet i en enda, ensam, eftertänksam rörelse. 18 dansare i avklarnad precision; GöteborgsOperans ensemble är som klippt och skuren för denna slags samtidsdans på post-klassisk grund. Andersson är superskicklig på att variera sin komposition, att låta vardagliga gester kroka i avancerad dansteknik, att låta en mild enkelhet skänka vila för att strax doppa penseln i mera rött, låta puls, tempo och glöd flöda. Symbiosen med Sjostakovitj är lycklig, kanske temperamenten stämmer särskilt väl och inger betraktaren en känsla av helhet och fullständighet.

Det helt nya verket Boxman av Fernando Melo till Avet Terterjans musik är betydligt svårare att ta till sig. Melo är själv Göteborgsdansare och gör här sitt första verk i större format. Den armeniske Terterjans musik är kvalificerad samtidsmusik uppfylld av en idé om ”den enskilda tonens polyfoni”. Här skapas klangmattor av puka, xylofoner, stråkar och piano som överlappar, korsar och överbrygger varandra.

Fernando Melo vill uttryckligen inte berätta med sin dans, utan Boxman är en lång svit kommenterande bilder kring begreppet identitet. Å andra sidan väljer Melo ofta lättolkade bilder, som ganska konkret liknar nutidsmänniskans pressade tillvaro i anonym ensamhet mitt i stora kollektiv. Markus Pysalls scenografi öppnar med en svart fond, där en lådliknande öppning visar en ensam man i bakvänd luvtröja som döljer hans ansikte. Verket halkar ideligen mellan triviala iakttagelser och något mer eftersinnande; vad allt kan inte sägas om identitet? Melos koreografiska språk är ganska lite dans, mer rörelsekonst utförd av skickliga dansare. Kompositionsformen som är ett bildflöde riskerar också att få ett underskott av dynamik, bli ett pågående utan fokus.
Ellen Ruges ljussättning betyder mycket för att en del av bilderna ska djupna i drömliknande dunkel och förklarat ljus.

Sent i verket kommer en attack i symbios med musiken. Dansarna välter varandra, krälar på varandra i en otäck bild av vad individcentrering också kan betyda. Boxman är den sista beställningen av den nu avgångne balettchefen Kevin Irving, och den nytillträdde Johannes Öhman markerar diskret i programblad och annorstädes att detta inte riktigt är hans tekopp. Boxman är onekligen allt annat än ett säkert kort, olyckligt nog både vagt och alltför likt alltför mycket annat. Men koreografi är också en särdeles besvärlig konstform där många komponenter måste stämma och helst vara på samma höga nivå i kvalitet och känsla.

Publicerad i GT/Expressen 24 februari

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser