Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Minimalistisk Orfeo

2008-02-22

Fakta:

Namn: Operation Orfeo
Koreografi: Kirsten Delholm
Ensemble: Hotel Pro Forma, och Lettiska radiokören
Plats: Det Kongelige teater, Gamle scene, Köpenhamn
» http://www.hotelproforma.dk

Det drar just nu en våg av Orfeus och Eurydike in över Europas teaterscener. En antik kärlekshistoria som alltsedan Gluck och Berlioz dagar blivit en av operafavoriterna.
Först ut var emellertid Claudio Monteverdi med sin storslagna Orfeustolkning, skapad 1607 i Palazzo Ducale i Mantua. Ett musikdramatiskt verk som anses ha lagt grunden till hela operagenren. I båda verken intar kören en ledande roll. Liksom i Hotel Proformas Operation Orfeo som nyligen haft nypremiär på det Kongelige teater.
Den suveränt välljudande 13-mannakören ledd av Kaspars Putnins är medlemar i Lettiska radiokören och föreställningen var en samproduktion med Lettiska nationaloperan.
Det är en bildopera av starkt format som hade urpremiär i Århus 1993 och som sedan hunnit vandra jorden runt. En minimalistisk variant av Orfeusmyten som avmaterialiserar myten tills den slutar som en abstraktion. I den första delen som är helt svart stiger Orfeus ned i helvetet, ett mörkt landskap av sångstämmor skapade av polyfoniska undertoner och fragment från John Cages Hymns & Variations. Klassisk gudabenådad musik som passade som handen i handsken här.
Föreställningen utspelar sig omgiven av en lysande ram. Som i en tavla där ramen öppnar för en annan dimension. Arvet från 60-talsminimalisterna med sina bildcollage är Hotel Proformas arbetsmetod. Idéen är att i teatern införa mer än dess tre dimensioner. För att uppnå målet leker man med ljus, ljud, rörelse och ord för att rubba inte bara den perspektiviska utan också psykologiska ordningen. Cages musik passar förvisso. Synd bara att vi inte fick lite mer av hans humor. Med undantag av några ballonger, papperspippor som man blåser i och några vita trådar som koristerna svängde med var de humoristiska inslagen sparsmakade. De tragiska ofta grymma undertonerna är en av Kirsten Dehlholms karaktäristiska drag. Lite som i det grekiska dramat. Ingen kommer helskinnad undan.
I den andra delen kommer ljuset, ett andlöst vackert skimmer, som avslöjar en ändlös trappa som leder ut ur ramen. Som en antik teater ledande ut i ett blånande universum. På trappstegen står koristerna iförda svarta fotsida dräkter påminnande om zenbuddistiska munkar inbegripna i någon slags ritual. På huvudena bär de svarta kronor som avtecknar sig som abstrakta ornament. Optisk magi. Orfeo syns inte. Är det vi själva som söker och famlar?
På en trappavsats ligger en livlös svartklädd gestalt som man anar är Eurydike. Ett kärleks-dödsdrama utspelas nu mellan sångens Orfeo och rummets Eurydike.
Den kroppsliga förvandlingen sker i samklang både med Orfeusmyten, musiken och rummet. Eurydike drar sig i slow motion rullande från det ena trappsteget till det andra liksom inbegripen i en ödesmättad dödsritual. Kanske högstämt i överkant men förvisso en estetisk upplevelse av stora mått.
Synd var det att blanda in musik av Bo Holtens tonsättning av sentimentala, grymma verser av Ib Michael som ständigt visades på en textskärm ovanför ramen. En lek med ord som är tänkta att skapa nya psykologiska infallsvinklar. En känsla av balansgång mellan verklighet och fiktion ger oss en knuff in i nästa scenbild.
Allt detta sker i en så förbluffande samklang med den kristallklara sången att man bara sitter där andlöst blickande ut på den otroligt raffinerade ljussättningen som skiftar med varje scenbild samtidigt som den lika raffinerade minimalistiska körsången sveper in våra sinnen.
Tyngdkraften verkar upphävas när Eurydike i sista delen verkar flyta ut i rummet samtidigt som Orfeo börjar sin abstrakta uppstigning från helvetet. När han mister sin älskade sker detta med ett så intensivt ljusflöde att vi först bländas för att i ögonblicket efter formligen drunkna i ett rökmoln och laserstrålar som sveper ut över salongen som ett jättelikt böljande smaragdgrönt vågskvalp.
En opera som inte är en opera utan en utmaning för alla våra sinnen. Kort sagt en modern klassiker.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser