Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Orfeus tillbakablick

2008-02-17

Fakta:

Namn: Orphée et Euridice
Koreografi: Pina Bausch
Musik: Christoph Willibald Gluck
Ensemble: Ballet de l'Opéra national de Paris
Plats: Opéra national de Paris
» http://www.operadeparis.fr

Vem visste att Gluck, Willibald, han med operorna, också var pianolärare till Marie Antoinette? När hon var liten. Och när hon sedan, något äldre, gifts bort med Ludvig XVI, såg hon till att Gluck kom till Paris med succéstycket Orfeus och Euridike.

Det sångspel som redan spelats mer än 100 gånger efter premiären 1762 i Wien blev emellertid något omarbetat vid Marie Antoinettes hov inför premiären i Tuilerierna 1774. Gluck fick assistans av den franska operans chefsarkitekt Lully med att anpassa sitt sångspel till klassicismens eget regelverk för scenkonst. Och då tillkom det lyckliga slutet, där Amor låter sig bevekas av Orfeus olycka och låter Euridike få livet åter och de unga tu varandra.

Det är väsenskilt från den antika myt som verket vilar på, där det sannerligen inte vankas något happy end i bästa Disney-stil. Mats Ek har i sin Orphée som nu går på Stockholmsoperan behållit det lyckliga och maffiga slutet, samt även den 1800-talsorkestrering som Héctor Berlioz knåpade ihop med hjälp av Camille Saint-Saëns. I både ursprungsversion och den omarbetade finns gott om plats för dans och kören har en stor roll. Det lyckliga slutet svär mot mytens allvar, men är så mänskligt, så naivt i sin heta önskan om att det ska gå att lura döden. Just denna barnsligt enkla önskan att få tillbaka den kära man förlorat vilar som ett grundackord i Mats Eks tolkning.

På Parisoperan går nu samtidigt Pina Bauschs version av Orphée et Euridice. Hon gjorde den för sitt eget danskompani Tanztheater Wupperthal 1975, och har under lång tid rekonstruerat den för Parisoperan och dess dansare.
Den är underskön och den är tragisk. Inget lyckligt slut! Pina Bausch har gått tillbaka till antikens myt och följer den troget. Orfeus får hämta sin Euridike från det döda, på villkor att han inte ser på henne. Men han kan inte motstå frestelsen utan ser på henne och tar henne i sin famn. Hon dör och sedan också Orfeus.
Också musiken har fått återvända till Glucks ursprungsversion, och den framförs fullständigt magnifikt av den tyska Balthasar-Neumann Ensemble & Chor. Kören sitter helt modest svartklädd i orkesterdiket; vita ansiktsovaler mot svarta skjortor och klänningar och sjunger just så himmelskt och avgrundsskönt som de ska. Det är frågan om inte musikens livlighet och enkla intensitet nästan tar loven av den sköna men högtidliga bild- och dansvärld som rullas upp framför publiken.

Orphée et Euridice i Pina Bausch tolkning är ett dansdrama med Parisoperans ytterligt precisa och nästan genomskinligt späda dansare. De tre sjungna rollerna, Orfeus, Eruidike och Amor, dansas men dubbleras av varsin svartklädd sångerska. Återhållet, men starkt laddat, enkla svarta sångklänningar bland dansarnas vita och hudfärgade trikåer. Ty Orfeus själv är en nästan-naken man, ett människobarn slagen av sorg, förblindad av tårar dansar Yann Bridard mestadels blundande sin roll, med sångerskan Elisabeth Kuhlman som en skugga.

Scenografins döda liggande träd och ris, den döda Euridike på en skyhög stol som ett epitafium i kyrkan; man blir påmind om Pina Bausch stora kraft och grundliga influens på teatern, också den ”vanliga” talade teatern, under 1900-talets sista decennier.
Hon litar på scenbildens makt över betraktarens fantasi och målar minimalistiskt ett dödsrike av vitklädda döda kvinnor med manliga väktare i läderförkläden.
De saligas ängder befolkas också av kvinnor, Pina Bausch bygger grupper och formationer mästerligt med de dansande kropparna. Det finns anledning att påminna sig att hennes främste lärare var samma man som i hög grad formade Birgit Cullberg: Kurt Joos, den dramatiskt berättande dansens försvarare inom modernismen. Och även Birgit Cullberg gjorde sin version: Euridike är inte död.

Vackert och tragiskt, högstämt och klassiskt. Pina Bausch verk är fantastiskt, men också distanserat och bildmässigt. Någon lust att gråta över människans sorgliga lott infinner sig inte, men väl att jubla över att ha fått se bländande scenkonst, ett sant allkonstverk så som Gluck ville ha det. På sin tid; nu vår.

Orphée et Euridice direktsändes från Parisoperan i Arte 16 februari 19.30. Det var första gången som Pina Bausch medverkat till en TV-sändning av något av hennes verk.

Publicerat i Expressen 15 februari 2008

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser