Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

Underbart och flummigt med BUS

2008-02-14

Fakta:

Namn: I örat på Prinsissi
Koreografi: BUS
Ensemble: BUS Barnens Underjordiska Scen
Plats: Bodegatan 1 F, Södermalm, Stockholm, T-Medborgarplatsen
» http://www.underjordiska.com/

Redan när man får syn på, eller snarare hör ljudet av en liten, liten bandspelare gömd vid den låsta dörren får man en känsla av att befinna sig i Bulgakovs bok Mästaren och Margarita: den märkliga musiken, det pyttelilla bordet och titthålet i dörren som är vänt åt fel håll. BUS, Barnens Underjordiska scen släpper in exakt kockan åtta på kvällen och inte en minut tidigare. Så där står vi och fryser, förväntansfulla, för jag vet av BUS förra produktion Drömt och Kvällssoarén att jag förmodligen inte kommer bli besviken.

BUS och Viktor Brobacke har ett för säsongen nytt samarbete under namnet I örat på Prinssisi. Det är Viktor Brobacke, känd trombonist från det gamla SKA-bandet Monster och Club Killers, som själv intar rollen som den arabiske prinsen. Det gör han med den bredaste invandrarbrytning man kan tänka sig i stil med Peter Wahlbecks ”Dragan”-karaktär eller Sacha Cohens ”Borat”. Men tillsammans med bandet Den trasiga familjen och hela BUS ensemblen (som farmor, mormor, sura Pippi och frälsningsarméns Syster Fräs med flera) så landstiger vi alla i sagans värld. Iklädda arabiska lånetofflor får vi alla i publiken skriva ned våra drömmar och stoppa in dem i den lilla muren i entrén.

Efter en långsam landstigning och runt-roddning får vi små fina arabiska mattor att sitta på, och om man har tur får man köpa en öl fast det råder spritförbud. Det fina med BUS är att de både gör barn- och vuxenföreställningar och de är lagom lika, så vi vuxna får känna oss lagom mycket som barn och barnen kan vara sig själva. Just den här kvällen är det vuxenvarieté med teater, musik och klubb fram till 24-tiden. Den som har billjett får nattmacka. I BUS filosofi ingår att leka med publiken, väva in dem i förställningen och, den vaga handlingen, om den alls finns, är långt ifrån central. Istället är musiken, upplevelsen och det ljuva kaoset viktigt och det räcker sannerligen långt.

Under kvällen sänder Radio Nord, Trasiga familjen och Prinsissi spelar, visar diabilder och framåt sena kvällen får vi gå in i framtids-dörren. Den leder till en liten labyrint där allt är mer eller mindre inspirerat av ett August Strindbergs Ett Drömspel och går nästan helt i vitt. Tyvärr känns inte den här delen av installationen/scenografin/förställningen lika genomarbetad och håller inte riktigt samma fantastiska konstnärliga kvalité. Men det är bara att mingla tillbaka till ursprungsscenen/rummet och invänta mer musik. Här tappar förställningen lite fart och något slags eftersläpp börjar. In släntrar hippa och halvberusade inde-kids och den där fantastiska kännslan av vara i sagans exil bleknar. Det drar mer åt en vanlig, fast ovanligt mysig, spelning, tyvärr blir det lite uppdelat också, Prinsissi och Trasiga familjen står rutinerat på scen (alla killar), vi tittar på och BUS-ensemblen (mest tjejerna) trasslar runt i för- och bakgrunden. Mormor säljer ölbiljetter. Absolut inget ont i allt detta, men den gemensamma leken är inte riktigt där. Prinssisi knyter ihop säcken genom att läsa upp, eller snarare sjunga fram publikens drömmar (som man fick lämna i muren i början av föreställningen) och dessa drömmar är verkligen rörande lika varandra. Drömmar om semester och vackert väder. Känslan av gemenskap återfinner sig lite grann och när vi går får man en liten pin, sån man sätter på jackan, tryckt i smyg i sin hand. När jag kommer ut och läser på knappen och ser texten ”jag är en del av den trasiga familjen” så sätter jag ändå fast den på jackan, både stolt och rörd.

Anna Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser