Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

En könspolitisk utlevelse

2008-01-22

Fakta:

Namn: No Wonder
Koreografi: Constanza Macras och Lisi Estaras
Ensemble: Dorkypark, www.dorkypark.org
Plats: Baltoppen i Ballerup (20 min från Köpenhamns hovedbangård)
» http://www.baltoppen.dk

I en av Köpenhamns förorter -Ballerup – 20 minuter med s-tåg från Huvudbangården – finns en spännande liten teater vid namn Baltoppen. Deras program innehåller ett brett mix av teater, musikal, cirkus och dans. Klassiker som Virginia Woolf, några lättsmälta politiska komedier, caféteater med musikal som tilltugg eller varför inte en ny dansk teatercirkus eller ett dans/performancegästspel av två unga koreografer Katarzyna Gdaniec och Marco Cantalupo.
Genom att frikostigt blanda stimulerar man inte bara publiken utan låter även den olika former av scenkonst inspirera varandra inbördes. Att konfrontera olika scenkonstformer på samma scen borde ju vara en självklarhet, men fortfarande är dansen för sig, teatern för sig… samtidigt som alla förordar tvärkulturella möten och större öppenhet.

Att provocera har väl under hela det sista århundradet karaktäriserat såväl dans som teater. Idag mer än någonsin. Dansarna har som aldrig tidigare fått göra sina röster hörda under själva den koreografiska processen. Mycket har det handlat om att frigöra den enskilda dansarens energi för att skapa ett levande konstverk – dans, performance…Få kroppens egen inneboende energi att verka som en frigörande kraftkälla, utan att kompromissa alltför mycket, allt för att skapa den optimala kontakten med publiken.
Unga koreografer missar ofta detta eftersom de manipulerar – medvetet eller omedvetet – för att skapa olika sceniska effekter som i slutändan inte har någon verkan eftersom den där elektrifierande känslan tappat sin emotionella sprängkraft.
Dans/performance/nycirkus/nyopera/teater…Alla lånar av allt och alla samarbetar alltmer. Samma trend återfinner vi ju inom alla yrkesgrupper. Samtidigt förändras dansarens sociala status. Från ren att vara scenkonstnär med huvudsaklig uppgift att troget återskapa olika koreografers idéer, till en engagerad fri konstnär beredd att skapa egna verk.Tydligt är att scenkonsten just nu genomgår en mutation som vi om några år kommer att kunna avläsa lite varstans. Också här mixas allt. Mycket lite är ren dans.
Kommer inte alla scenkonstnärer helt enkelt att samlas under en ny kollektiv beteckning? Mycket talar i den riktningen.
I Bryssel till exempel visas mycket mindre av ren dans idag. Mest är det experimenterande teater, performance där skådespelare, musiker och dansare samarbetar.
Musiken är allt oftare live och musikerna intar en alltmer framträdande roll.
Nya scenkonstnärer från utomeuropeiska kulturer berikar idag med sina erfarenheter, sin poesi och fantasi. Alltfler kommer från krigshärjade länder som de tvingats fly ifrån vilket gör att de politiska budskapen inte bara är många utan också blandas med våra egna mediainfluerade.
Såväl teater- som dansföreställningar är fullproppade med råa inslag där vår egen omvärld får sina törnar. Det är aggressivt, rått och kallsinnigt.
Revolten hänger i luften liksom allusionerna till krig och massförstörelse, till grymma behandlingsmetoder och bortglömdhet. Känslan av att inte bli förstådda ligger inbakad i koncepten. Publikfriande? Förvisso, men det är inte hela sanningen. Snarare är det ett tecken på att dansare och koreografer alltmera aktivt vill bli en del i samhällsdebatten.
Krig, bomber, finanskrascher…. allt blir vardaglig skåpmat men till skillnad från på TV-skärmen uttrycker de olika scenkonstnärerna detta med poetisk finess, djup inlevelse och inte så sällan med estetiskt raffinemang.
Av all denna negativa energi utvecklas en slags oförklarlig kraft som gör att många av verken stimulerar publiken att mentalt engagera sig.
Många lämnar föreställningarna utan att riktigt ha förstått medan andra hänger upp sig på alla effektsökande detaljer som det ofta vimlar av. Skall vi kalla det politisk scenkonst? Låt gå att somligt är mycket lättköpt, men så är väl vår natur. Lättköpt, manipulerat och inspirerat av allt från kommersiell film, reklam, video…Man kan bli förbannad, börja reflektera över små detaljer men i slutändan ändrar man inte sin egen position nämnvärt. Kanske är det också en del av natur? Vi vet själva bäst!
Hos Alain Platel är det till exempel de väl valda musikinslagen som ger mig kicken. Små välkända melodier och de små historier som musiken används till för att uttrycka.

Allt detta fick Constanza Macras verk No Wonder, som jag nyligen fick chansen att se ute på Baltoppen, mig att reflektera kring.
En både finurlig,varm och tankeväckande dansföreställning, fylld inte bara av härlig energi och könspolitiska signaler utan också en visuell upplevelse med kvinnan i centrum. Dessutom gjord av två kvinnor och med enbart kvinnor på scen. Med ett undantag. En liten kille som mest tjänade som deras betjänt. Det enda han kunde användas till var att dansa några klassiska partier, med några oförglömliga lyft. Innan dess hade han gjort allt för att vara tjejerna till lags – till och med drejat två vackra bröst som han stolt visade upp sig i – men helt utan att de lät sig charmas.
En annan gång ritade han några hjärtan på träd, men inte ens det gick hem. Men visst i lyften kommer han ju väl till pass. Heller inte att förglömma ett helt fotobollslag med den argentinske fotobollshjälten Diego Maradona i täten som spelade en uppslupen match på bästa Maradonamanéer för oss på scenen medan den riktiga matchen rullades ut på en filmduk bakdom dem. Och den oförglömliga hjältinnan Evita Peron, denna machokvinna som inte behövde några män för att lägga nästan hela världen under sina fötter, fick också sitt.

I Constanza Macras verk som hon koreograferat tillsammans med Lisi Estaras, välkänd karismatisk dansare i les Ballets C.de.la.B., är det koreografernas eget hemland Argentina som får bilda utgångspunkt. Lisi Estaras turnerar just med sitt eget verk Patchagonia med les Ballets C.de.la.B. I No wonder dansar båda. Även detta verk är starkt Platel-inspirerat. Har det idag blivit en stil i sig?
Föreställningen har redan inletts när publiken kommer in. Scenen består av höga ställningar, ordnade i etager prydda av tropiska plastblommor, palmer m.m.
På scenen sitter de båda tjejerna i var sin klassisk solstol, iklädda gängse solkläder och absoluta tillbehör som solglasögon och stråhattar. Macras läser på spanska högt ur en veckotidning medan väninnan lyssnar intensivt. Texten står att läsa på engelska på en skärm som finns bakom dem. Det är lösryckta ord och fraser av Freud. Om hur det kvinnliga libidot funkar… Kvinnan som en hysterika, utan egenvärde, helt beroende av mannen för att leva ut sin sexualitet. Den enda räddningen från ren förnedring är drömmen.
Både visuellt och innehållsmässigt hämtar de inspiration i amerikanska tv-serier bl.a Wonder Woman – därifrån hämtar de sin egen titel No Wonder.
De attackerar vilt den stereotypa bilden av kvinnan som en svag, lättpåverkad person som lägger sig platt inte bara för männen utan också för den kommersiella världen. Klädbytena är lika många som galna och blir till en del av hela föreställningen. Koreografiskt skickligt uttänkta är de dessutom. Den amerikanska flaggan som bikini med förgyllda machobälten, söta sidenklänningar för kvällsbruk.
Då och då får de nog och sliter allt av sig. Rullar nakna runt på scenen, omfamnar och kysser vilt varandra så läpstiftens röda färg smetar in deras kroppar. Masturberar vilt med hjälp av diverse instrument, bl.a. en liten transistor men lyckas inte.
Klättrar i lianerna, sjunger, spelar både fiol, klarinett och gitarr. Klassiska toner.
Försöker sjunga en eller annan poplåt dock utan att finna den riktiga inspirationen alltmedan fjärilarna faller ned från taket. Den stackars killen får stora stenar på sig när han försöker lugna dem.
Kort sagt en kvinnomasochistisk orgie utan början eller slut. Sluttablån som kändes lite grov i överkant bestod av att en osynlig gestalt någonstans ovanifrån slängde ned en massa ballonger fyllda av vatten som sprutade runt inte bara på scengolvet utan också ut över publiken som försökte skydda sig med plasthöljen som låg utplacerade vid våra fötter. Allt medan tjejerna gned in sig i sörjan för att slutligen lägga sig ned och sörplande glida runt påminnande om de små förtrollande fjärilarna som till slut hängde överallt.

Låt oss få sköta våra sexliv själva löd deras budskap. En äldre herre i publiken fick nog och slängde plastskynket ifrån sig och försvann. Tydligt att det gick hem!

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser