En hoppfull resa

John Neumeier skapar dans till Johann Sebastian Bachs Juloratorium i form av en rörande meditation över hoppet om att segra över mörkret. Det som sökas och finnas och föras vidare i all evighet.
Bland musikälskare finns de som föraktfullt fnyser åt balett som dansas till den sorts musik som ursprungligen inte är skriven för dans. Det gäller i särskilt hög grad om den musik som det dansas till är kyrkomusik. En koreograf som verkligen kan reta gallfeber på dessa musikfundamentalister är John Neumeier som med Hamburgbaletten i december hade premiär på sitt Weihnachtsoratorium (Juloratorium) dansat till Johann Sebastian Bachs juloratorium Del I-III.
På ett stringent och enkelt sätt har John Neumeier valt att skildra julundret som en allmänmänsklig resa genom mörkret mot ljuset, från självförnekelse och tvivel mot längtan efter hoppet, glädjen och förlossningen. I Persongalleriet i Neumeiers balett till Juloratoriet har rollistan reducerats till bara en man och en kvinna och hennes man, en herde, en ängel och ensemblen.
Man anar konturerna av berättelsen om Jungfru Maria och Josef, som så omsorgsfullt tar sig an den gravida kvinna vars barn han inte är far till. Jesusbarnet representeras av ett vitt kläde som Maria vaggar i sina armar och sedan viker ut som en Kristussymbol i skjortans vita korsform, först i form av en skjorta för en brudgum, som hon drar över huvudet på herden för människor

och sen brer ut den som en svepning på golvet.
Det kan låta som kitsch och banala symboler, men Neumeier lyckas balansera det hela och ge berättelsen en angelägen och nutida form.
Redan den inledande stiliserade scenbilden känns nutida. En grupp resande står som packade sillar i något som kan liknas vid en tågkupé. De nynnar stilla på var sin julpsalm med distanserade blickar och utan att bry sig om varandra. Ett munspel tar upp temat till psalmen Vom Himmel Hoch, (När Jesusbarnet….) och samtidigt med dessa toner

ramlar alla de resande ut i vinterkyla och elände. Samtliga är iförda långa gråa rockar och de släpar allesammans på vita resväskor.
En enda man som är hemlös och iförd

stickad

mössa som är långt nerdragen över öronen bär på en liten julgran. Han fiskar upp en kulört glaskula, men råkar tappa den på golvet så att den går sönder. Han drar sig slokörat mot en fyrkant på scenens vänstra sida framför publiken. Han tänder ett ljus i granen och stirrar ut i rymden. Det Neumeierska drömspelet kan ta sin början.
John Neumeier har tidigare använt sig av denna yttre iakttagare, som drömmer, minns och speglar handlingen, senast i form av H.C. Andersenfiguren i sin balett Den Lille Havfrue.
I

Weihnachtsoratorium

speglar den hemlöse mannen Josef-figuren, vars medmänskliga omsorg, tvivel och sökande står i fokus för Neumeier som identifikation för den ofullkomliga människan, som på sin resa genom mörkret erfar att det finns hopp, och att det kan uppnås, och vårdas och föras vidare i all evighet.
Före detta solodansaren vid Den Kongelige Ballet i Köpenhamn, Lloyd Riggins, bär i rollen som den hemlösa mannen (som alltså är en spegling av Peter Dingles plågade Josef), erfarenhetens smärta och tyngd som både ansiktsuttrycket och kroppshållningen, men också den lössläppta glädjen i dansen, när han äntligen har lärt sig att behärska stegen och kan kasta sig in i den glada och akrobatiskt komplicerade dans som hela balettkåren framför. Och efter den upplevelsen har Riggins vandringsman hittat hem, och han kan bära sin julgran vidare ut i världen till vem om inte Josef själv. Han blir till Neumeiers evigt resande vandringsman och ljusbringare.
I rollen som kvinnan är Anna Polikarpova en lysande sårbar och skör gestalt som rör sig försiktigt. Hon är kvinnan som utstrålar kärlek och en melankolisk
föraning om barnet
i sina vaggande armar och hon döljer i sin ångest sitt ansikte.

Som herden Jesus
strålar Carsten Jungs pojkaktiga kropp av tröstande mildhet, och han faller naturligtvis in i änglaparets viktlöst flygande dans, gestaltad himmelskt vackert och fjäderlätt av Silvia Azzoni och den med kraftfulle Arsen Megrabian, som briljerar med föreställningens allra vackraste steg.
Här kastar John Neumeier ut sina koreografiska ess i luften likt glittrande ängladamm. Det är rena trolleriet!
Ferdinand Wögerbauers minimalistiska scenografi bestående av tre mjölkvita glasväggar som sänks ner från scenvinden i olika vinklar som att man ibland bara anar dansen där bakom, är också himmelsk, Till den kommer några rörliga kvadrater som kan lutas som ett sluttande plan eller ställas lodrät, och som var och en symboliserar den förödda jord som står människorna till buds, eller ett hav av ljus som strömmar ovanifrån eller riktas bländande ut mot publiken.
Dramaturgiskt lägger sig Neumeier ganska nära Juloratoriets handling. I enkla gester och kanske lite för snabbt. När en ängel säger något i Oratoriet, håller en dansare handen framför munnen som en gest som symboliserar talet. Samma gest använde sig Neumeier av när han skapade Matthäus-Passionen 1981. Den gången använde han sig också av en vit skjorta som en Kristussymbol.
Neumeiers Weihnachtsoratorium kan därför ses som en prolog till hans Matthäus-Passion. Det kunde vara intressant att få uppleva bägge verken i ett sammanhang, till exempel vid kommande Ballettage Festivaler, som traditionsenligt alltid avslutar sommarens balettsäsong.
John Neumeiers Weihnachtsoratorium fungerar dessutom i fin symbios under dirigenten och barockexperten Alessandro De Marchis eleganta och behärskade ledning av Hamburgfilarmonikerna, som tillsammans med framstående sångsolister som Christiane Karg, alten Katja Pieweck, basen Wilhelm Schwinghammer och tenoren Christoph Genz som evanglist och kör på Staatsoper Hamburg.
Alltsammans bidrog till enastående musikalisk upplevelse och musikfundamentalisterna kunde i lugn och ro sitta och blunda. Det var full valuta för pengarna både för hörsel och syn.

Majbrit Hjelmsbo