Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

Forced Entertainment & Tim Etchells i Köpenhamn

2008-01-13

Fakta:

Namn: The World in Pictures & That Night Follows Day
Regissör: Tim Etchells
Plats: Falconer salen, Köpenhamn
» http://www.campx.dk/

Under veckan före jul kunde man på den nya köpenhamnska teatern Camp X se
två internationella gästspel: The World in Pictures av den välkända,
brittiska performancegruppen Forced Entertainment och That Night Follows Day
skapad av gruppens konstnärliga ledare, Tim Etchells, i samarbete med det
belgiska teaterhuset Victoria.
The World in Pictures är en kritisk resa
genom mänsklighetens civilisationshistoria. That Night Follows Day är en
karakteristik av vuxenvärlden sett ur barnperspektiv. Båda föreställningarna
är regisserade av Tim Etchells, men där The World in Pictures stundtals
tråkar ut med sina förnumstiga poänger och sin utmejslade formestetik,
framstår istället That Night Follows Day som en frisk fläkt som påminner om
de fina och sköra videoverk som Tim Etchells har skapat under de senaste
åren.
Föreställningen The World in Pictures börjar med att den unge skådespelaren
Jerry berättar en lång historia utan mål och mening. Han talar utan mikrofon
och på den alltför stora teatern Falconer salen drunknar hans svaga stämma,
och man hör honom knappt. Rätt var det är börjar en åskådare applådera, men
Jerry fortsätter ihållande. Kanske är meningen att vi ska bli uttråkade och
att vi på så vis ska sänka förväntningarna, tömmas på förväntningar på
mening och liknande konventioner. Det fungerar tyvärr inte på undertecknad.
Så börjar den verkliga bildorgien, den som ska illustrera världshistorien.
En kvinnlig berättare guidar oss genom de olika tidsåldrarna, medan de
övriga aktörerna fysiskt illustrerar de historiska förändringarna och
samtidigt konstruerar spelplatsen med synliga kulisser, garderobsstativ, en
hög gul brandtrappa och en mängd rekvisita i form av elektrisk utrustning.
Det är ren och skär anti-estetik.
Konstgjord snö, konstgjord eld, konstgjort hår. Det demonstreras på ett
tydligt sätt att allt i denna uppsättning består av konstruktioner. Det är
alltså inte möjligt att representera världshistorien. Berättelsen blir
väldigt selektiv när man hoppar över flera århundraden, och historien blir
helt förskjuten som när grottmännen onanerar framför en laptop, eller när de
vilda djuren visar sig på tv-skärmen.
”What you see now is the decadence and chaos of the roman empire”, säger
berättaren vid ett tillfälle samtidigt som skådespelarna springer omkring på
scenen med sina stora fysiska begär och sina stora egon. Och man börjar
fatta varför det är så svårt svårt för människan att skapa fredliga
samhällen. På det här sättet fungerar föreställningen som en begåvad
civilisationskritik, som visar oss på vår tomma och meningslösa och
förytligade värld fylld av onödiga ting och dumma handlingar.
Föreställningen håller upp en spegel framför oss, men jag är inte övertygad
om att jag vill titta i den. Inte för att jag är rädd att få sanningen
uppdagad, utan för att kritiken är så undervisande, att den inte riktigt
berör mig.
Den unga skådespelaren Jerry avslutar föreställningen med att filosofera
över livets förgänglighet, om att vi blir bortglömda inom, en timme, ett år
eller ett år eller hundra år. Det är säkert nyttigt att påminnas om sin egen
förgänglighet och att förstå att ens existens kan reduceras till en enkel
bild i världshistorien. Trots detta lämnar jag föreställningen med en känsla
av att den ger en lite för enkel bild av människans existens.
Jag kan till och med inte låta bli att tänka på att detta verkligen rör sig
om Forced Entertainment.

Verbala Madeleinekakor

“Ni ger oss mat. Ni klagar på oss. Ni tvättar oss. Ni bestämmer över oss. Ni
betraktar oss när vi sover. Ni ger oss löften som ni sen hoppas att vi ska
glömma bort. Ni berättar historier som ni hoppas ska göra oss rädda, men
inte för mycket.”

Scenografin består av en skol-gymnastiksal med ribbstolar i bakgrunden samt
ett grönt golv med handbollsplan och stolar staplade i olika höga staplar.
Den översatta texten projiceras på engelska och danska på en skoltavla över
scenen. Stolarna är välta när vi kommer in. Barnen ställer undan dem och
formar en lång kedja framför oss. Så börjar de unisont sina mässande
beskrivningar av omvärlden: ”Ni ger oss mat. Ni klär på oss…”
Rösterna
höjer och sänker sig. Först bekantar man sig med rytmen i flamländskan, sen
början man känna igen orden i den ensartade texten, och
stämmorna förvandlas till musik.
Det sker endast en försiktig förändring av föreställningens fysiska
komposition. I en lång fras är det de minsta som tar till orda, medan de
större, närapå tonårsstora, sitter längst bak och betraktar helheten. De har
redan hunnit lära känna dem och har kanske hunnit bli besvikna över hur
världen är inrättad.
Texten sjungs lite för länge, och iscensättningen är lite för enahanda med
de konstanta frontalangreppen från barnen. Men barnens agerande, eller
snarare icke-agerande, gör det hela sevärt. Jag hittar ”mitt eget” barn i
raden av barn, ett barn som jag identifierar mig med. Det finns inget
utrymme för sentimentalitet. Jag upplever att jag blir förd tillbaka till
upplevelsen av att själv vara barn. Den tid då man ställde frågor och då man
tyckte att världen var dumt och orättvist inrättad, ända fram till den dag
då man bara accepterade dem. Och det var väl då man blev vuxen.
Det verkar som om föreställningen vill straffa oss – vi i den vuxna publiken
– men det biter inte riktigt på mig. I stället visar föreställningen på
varför mänskligheten är så desperat, fångad som den är i civilisationens
spindelnät. Men samtidigt blir kvällens föreställning också ett exempel på
när det är skönt att vara
människa: när konsten serverar verbala madeleinekakor, som i likhet med
Marcel Proust berömda kaka, får oss att göra ett stort tanke – och
minnesarbete för att komma ihåg vad det innebar att vara barn, att vara ung
och att vara människa.
Det är meningsfullt att få se de båda föreställningarna tillsammans. Båda
visar på hur svårt det är att vara människa inom alla de rationella
begränsningar och fodringar, som vi har ställt upp för varandra i den här
världen. The World in Pictures är den vuxnas försök att förstå sig på
världen – ett försök som är dömt att misslyckas. That Night Follows Day är
barnets beskrivning av vuxenvärlden – en beskrivning som får en att häpna

Sofie Lebech

Fler Föreställningar

Annonser