Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

En borgerlig Nötknäppare

2007-12-16

Fakta:

Namn: Nøddeknækkeren
Koreografi: Kenneth Greve
Regissör: Peter Langdal
Musik: Tjajkovskij
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige teater, Gamle scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Hur många versioner av E.T.A. Hoffmanns berättelse om Clara och hennes
Nötknäpparprins som satts upp har man väl ingen räkning på. Alla tycker vi
förmodligen att vår egen barndoms Nötkäpparversion var den bästa.
Till de klassiska höjdarna hör Nurejevs berömda version från 1967 som har
erotiska undertoner och handlar om Claras övergång från barn till
kvinna.
Neumeier låter Clara drömma sig till Den Kejserliga Balletskolan i S:t
Petersburg.
Allra närmast i tiden ligger Steen Koerners multikulturella
hip
hop-version med gatuvåld och alkoholmissbruk, som all världens teatrar står
i kö för att visa. Tydligt är att den sociala misären fascinerar mer idag än
den borgerliga överklassens förstelnade vanor och hyckleri.
Den tanken slår mig när jag ser Den Kongelige teaters nya version i
koreografi av Kenneth Greve och i regi av Peter Langdal som tillsammans med
scenografen Karin Betz har skapat en föreställning fylld av magi,
fantastiska färgsprakande dräkter och en serie stora speglar som fördubblar
de olika storslagna dansscenerna. Inte minst den berömda blomstervalsen med
Blomsterfen själv, en från topp till tå rosafärgad Caroline Cavallo, en
ballerina som de flesta småflickor säkert drömmer om att leva upp till. För
Nötknäpparen handlar ju egentligen just om drömmen att bli dansare.
Det Kongelige teaters nya version har långt ifrån några politiska
baktankar att förmedla. Här är det överflödssamhällets förtrollade värld som
härskar. Den gamla biedermeierinteriören hänger med och vi får frossa i alla
egentligen förstelnade borgerliga traditioner som sockerféen med sina
tjockisar till barn, de dansande mössen, snöbolleballerinorna, exotiska
arabiska, kinesiska dansare, tuffa kastanjettdansande spanjorskor.
Föreställningen är egentligen med allt sitt överdåd som en fribiljett in i
konsumtionssamhällets banala festorgiespel där barnen enbart blivit till en
bricka i ett absurt sökande efter en slags ultimat jul. Den som vi alla ändå
vet inte finns men som vi stressar ihjäl för att finna.
I Kenneth Greve och Peter Langdals version är det fortfarande den
väluppfostrade överklassflickan som står i centrum. Här spelad av Juliette
Schaufuss som tar emot gåvorna med perfekt mimspel och som både uppför sig
på rätt sätt, drömmer om tåspetsdans och slutligen blir upphöjd till
prinsessa. En blivande solodansare kan tänkas.
Men den berömda slutliga grand pas de deuxen – ett klassiskt bravurnummer
– där Klara och prinsens slutliga dröm går i uppfyllelse – blev lite av en
besvikelse. Tekniskt oprecist utförd och virtuost sparsmakad. Ett försök
från Greve att koreografiskt ändra för att göra de båda mera jämlika, sägs
det i programhäftet. Unisextider råder. Fraseringsmässigt höll det tyvärr
inte hur gärna man nu ville att det skulle gå vägen. Överhuvud saknade
dansen den virtuositet som säkert många hade hoppats på. Men trots allt är
det klassisk koreografi och dans av högsta klass som man länge kan leva
med. Men mindre av Barbieland och candyfluff, som en äldre engelsk herre i
publiken påpekade för mig.
Något av det mest fantastiska med Det Kongeliges dansare är att de är så
vältränade i mim. Till och med de minsta barnen växer upp med den mimiska
traditionen. I vilken annan version har man använt barn som Clara och Fritz?
Inte ens i Ryssland. Säg vad man vill om gamle Bournonville men han lever
och frodas fortfarande vid Kongens Nytorv.
Att den här versionen av
Nötknäckaren kan bli en lika stor succé som den av Steen Koerner har man
lite svårt att tro. Men visst står överklassfrosseriet högt i kurs idag.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser