Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Traditionell tristess

2007-12-14

Fakta:

Namn: Nøddeknækkeren
Koreografi: Kenneth Greve
Regissör: Peter Langdal
Musik: Peter Tjajkovskij
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige teater, Gamle scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Vi kan det hela: man knäcker en nöt, men det är tomt i skalet. Det finns ingenting i själva nöten, och man känner sig besviken och lurad, för man har ju glatt sig åt att få njuta av den vanligtvis så goda kärnan.
På samma sätt är det med Kenneth Greve och Peter Langdals version av julklassikern Nøddeknækkeren: det finns jättemycket hårt skal, men inget innehåll. Det finns ingen betydande koreografi, ingen narration, ingen poesi eller musikalitet, bara en obearbetad brainstorming av föga originella idéer och lagom kul slapsticks, men utan innehåll.
Verket är ett enda stort sammelsurium – med en påklistrad ramhandling, som inte utgör annat än utfyllnad och gör historien ännu mer tung och rörig.
Den sparsmakade koreografin är föga intressant, ytlig och naiv. Och när Clara i sitt sökande efter den försvunna prinsen möter kineser, spanjorer, araber och kosacker, så presenteras de olika folkslagen med ett gammeldags och stereotypt koreografiskt språk, som hämtat ur August Bournonvilles klichefyllda verk Fjernt fra Danmark.
Spanjorerna har solfjädrar och hänger sig åt teatral flamenco, kosackerna gör akrobatiska hopp, kineserna cyklar och den arabiska haremsdamen gör rörelser som påminner om magdans. Kort sagt: koreografiskt armod.
Möss och julfirande människor hör ju Nøddeknækkeren till, men vad aporna och en jättelik neongrön kanin gör där är en gåta. Kanske det handlar om att charma barnen, men om man på Det Kongelige Teater tror, att det går att nå ut till den unga publiken med hjälp av löjliga apor och gröna kaniner, så underskattar man den unga publiken.
Koreografen Steen Koerner med sin ungdomliga och redan så berömda hip hop-version av Nøddeknækkeren, drar fortfarande fulla hus och visar på vad barn och ungdomar tycker om att se. Det handlar inte om gammeldags kramdjur som gör omotiverade rörelser, utan om dans i högt tempo med originell koreografi.
Den enda scen där Kenneth Greve och Peter Langdals verk fungerar, är, när snödrottningen och snöflingorna dansar. Här blir koreografin äntligen musikalsk, det koreografiska språket är nästan neoklassiskt och det finns en befriande enkelhet som hos Balanchine. Silja Schandorff är den vackra snödrottningen, som hon gestaltar med iskall kyla som fryser fast åskådarnas blickar.
I snöscenen finns också det enda stället där scenografin blir intressant. En stor sned spegel på scenens fond skapar ett oändligt snörike, och spegelbilden visar flickornas vita tutuer uppifrån, och från den vinkeln liknar de snöbollar. Spegeleffekten är en fin idé, men varför använda den på nytt i den andra akten och visa Drosselmeiers kaotiska cirkus från inte mindre än tre spegelvinklar? Det enda som de tre speglarna här visar är att dansarna inte rör sig synkront och att linjerna i deras dans slingrar sig som en serpentin.
Att dansarna verkade trötta och oinspirerade och hela tiden gör fel, beror väl på att de har så förskräckligt tråkigt i detta föga inspirerande verk, för annars brukar ju kompaniet ge prov på att de behärskar den här sortens dans.
Att en liten festklädd flicka tillsammans med föräldrarna gick redan i pausen och att en dam satt och sov i andra akten, talar sitt tydliga språk: Kenneth Greve och Peter Langdals version av Nøddeknækkeren är i alla avseende jättetrist. Förhoppningsvis kommer den nya kommande balettchefen ha mod nog att utesluta den här dilettantiska utgåvan av Nøddeknækkeren nästa säsong.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser