Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

Familjekul i jul

2007-12-14

Fakta:

Namn: Askungen
Koreografi: Didy Veldman
Musik: Sergej Prokofjev
Ensemble: Göteborgsoperans balett och orkester
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Med Askungen vill Göteborgsoperan ge hela familjen en kul kväll. Den
holländska koreografen Didy Veldman, som fått uppdraget att göra en ny
helaftonsbalett för stora scenen, har förstått signalerna och tar sig an
arbetet med uppkavlade ärmar. Här ska skojas och busas med den gamla sagan.
Hon använder den enklare ursprungsversionen av Charles Perrault, inte
Bröderna Grimms grymmare variant, och handlingen står sig gott som stomme
för hennes moderna lek med styvfamiljen. Veldman sätter skon på huvudet och
fyller scenen med färg och form. Och framför allt fylls orkesterdiket med
Sergej Prokofjevs musik. Det klingar levande och lustfyllt, hela orkestern
under ledning av dirigenten Alexander Ingram är på gott humör.
Prokofjev
fick i uppdrag att skriva Askungen för Kirovbaletten, i dåvarande Leningrad,
direkt efter premiären på Romeo och Julia 1940, men kriget kom emellan och
den nya baletten blev inte klar för premiär förrän 1945, på Bolsjoj i
Moskva. Det finns en släktskap mellan klanger och vissa teman i de två
verken och båda innehåller underbart dansant musik.
Didy Veldman har föresatt sig att inte stryka det vackra medhårs, hon tar
fasta på Prokofjevs fräckare infall och skruvar hårt. Redan innan orkestern
slagit an tonen gör Askungen (Micol Mantini) entré med dammsugaren. Men
föreställningen håller sig närmare serietidningarna än diskbänksrealismen.
Gummihandskar och dammtrasor hänger som våder i klänningen och håret är
uppsatt med diskborste.
Scenografen Miriam Buether har samarbetat med Didy Veldman förr och Johanna
Mårtensson, som svarar för kostymerna, är studiekamrat med Buether. Trion
har hittat en tydlig gemenskap i den yttre formen som tar ett fast, ja till
och med för hårt grepp om föreställningen.
I första akten får dansen inte
riktigt plats. Åtminstone har den svårt att nå fram bland bergen av
kartonger, som är byggstenar i scenbilden, och dräkterna som skriker roliga
mönster och glad färg.
Rörelsespråket bygger på kantiga rörelser och hårt vinklade leder. Didy
Veldman har jobbat med Mats Ek och nog syns inspirationen i alla breda,
nigande steg och högt lyfta ben med flexad fot. Men allt är grövre och
utfläkt.
Den goda fen (Ellah Nagli), som dyker upp som gubben ur lådan
skulle, av rörelsemönstret att döma, kunna vara en bättre befjädrad släkting
till Eks svanar.
Alla dansar barfota, vilket gör placeringen av skon som
hatt på Askungens huvud lika logisk som crazy.
Hur man sedan ska förklara
för barnen att prinsen faktiskt provar skon på alla utom Askungen, är en
annan femma. Det är sånt som kan hända i sagor.
Didy Veldman och hennes team kryddar friskt med krumelurer. Askungens
styvmamma är en järnlady i svart och gult som Patrick Migas sätter
ytterligare touche på. Fadern har Ray Cano Cortes däremot i uppgift att
utplåna till något gråare än grått. Inte ens Askungens tillgivenhet rår på
den penningpinnen.
Styvsystrarna utgör ett uppblåst och sammansvetsat kombo, mer dumma än elaka
i Monica Miloccos och Janine Koertges alerta krumbukter.
De tjänstvilliga andar som bistår fen är återvinningsprodukter ur
tidningsinsamlingen.
I detta myller, som ska kläs ut, presenteras och
positioneras, blir koreografin satt på undantag och det är ingenting man ska
skylla ensemblen för. Micol Mantini får ta några steg som ger Askungen
början till en profil. Bonusbarnet är knappast kuvat, snarare uppfriskande
streetsmart, vilket Mantini understryker i sin genomgående snygga
behärskning av koreografin.
Fram till paus hinner det ändå bli nära nog småtråkigt, hela föreställningen
är så angelägen att vara rolig att den blir ansträngd och tappar kontakten
med historien som ska berättas.
Men kärleken övervinner allt – med Prokofjevs benägna bistånd. När Askungen
väl landar på balen är det som om koreografen äntligen får ro att ägna sig
åt dansen.
Ännu en stund haltar storyn. Prinsen brister ut i sitt stora solo
– Erik Johansson bara växer under kvällen, baletten har i honom fått ett
starkt, ungt tillskott – utan att hans kärleksfnatt har riktig grund.
Men
ensemblescenerna sprakar, inte bara av färg utan också av dans, dessutom
bättre koordinerad än före paus. Och när Askungen och prinsen äntligen får
korn på varandra visar Didy Veldman vilken bra koreograf hon är.
Scenen
rensas på det mesta och ger plats för Micol Mantini och Erik Johansson i
fullt utslag. Då blir det dans som Prokofjev tänkt. Didy Veldman sviker inte
Askungen, men hennes version av sagan hade mått bra av en ansning. Mindre
pålagt skoj och mera dans.

Texten är tidigare publicerad i Göteborg-Posten 10 december 2007.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser