Richard Wagner på Dansescenen

Ari Rosenzweigs Richard tar med hjälp av ett säreget naivistiskt
rörelsespråk oss in i Richard Wagners universum på Dansescenen i Köpenhamn.
Att se Ari Rosenzweigs Richard på Dansescenen är som att träda in i ett
sagolikt tecknat universum, där scenografin i likhet med de åtta dansarnas
fantasifulla clownaktiga kostymer hålls helt och hållet i svartvit.
Och det
verkar som om vågor drar igenom föreställningen såväl i scenografins
freudianska symbolik som i dansarnas sensuella kroppar iförda androgyna
kostymer men hänsyftningar på Jungs anima og animus. För det rullande
vågsvallet är också drömmens universum men också en viktig beståndsdel i
Richard Wagners operor, som också föreställningens titel syftar på.
I såväl gestik och kostymer som rekvisita och scenografi vimlar det av
referenser till den Den flygande holländaren, Tristan och Isolde, Parsifal,
Lohengrin, Tannhäuser och Ringen.
Här är graalsriddare med hjälmar och
svärd, en Brünhilde-figur, lekande völsunger, en graalsbägare och
sönderbrutna svärd och spjut. Klingsors trollspegel i Parsifal finns också
med på scenen. Rakt genom den träder den fina israeliske dansaren Uri Ivgi a
la Alice i underlandet och väcker den sovande Kundry-kvinnan till livs, så
att lustarna kan få fritt utlopp på samma sätt som i trollträdgården i
Parsifal eller på Venusbjerget i Tanhaüser.
Självklart är det också en svan med i Richard. En fågel vars dans både
sänder tankarna till svenska Mats Eks tafatta, androgyna svanar och franska
Decouflés Codex, där dansarna springer omkring i klafsande simfötter.
Hela tiden är Ari Rosenzweigs koreografi hållen i ett väldigt rörligt och
konsekvent fumligt rörelsespråk med överdrivet stora steg rytmiska fotstamp
och komiska referenser till den klassiska baletten. En naivistisk stil som
Ari Rosenzweig etablerade redan i Slot från 2005, som var inspirerat av det
mardrömslika universum som finns i Berlioz berömda Symfonie Fantastique.
Med
sitt säregna karikerande rörelsespråk understryker nu Rosenzweig nu den
naiva sidan i Wagners universum. Men i den stilen lurar faran att dansen
blir för ytlig och känslomässigt alltför distanserad.
Precis som i Slot är det också i Richard Jørgen Teller, som har
komponerat den enkla och funktionella musiken, som varierar från körsång via
asiatisk pop till krängande elgitarrer. Och vid varje scenskifte, hörs en
ordentlig gonggong, som i Peking Opera.
Det finns en intellektuell prestation bakom den underfundige Richard med de
åtta fina dansarna på scenen inklusive Ari Rosenzweig själv. Inte alla idéer
framstår som lika uppenbara i den fina bildrika föreställningen, ett
programblad med en del hjälpande repliker om Richard Wagner skulle vara
välkommet för publiken, även om man naturligtvis kan ta till sig
föreställningen utan några speciella förkunskaper Wagner. Rätt spelplats för
Richard skulle egentligen ha varit Takkelloftet i Operaen.

Vibeke Wern