Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

New York i Köpenhamn

2007-12-04

Den 22-25 november visade teater Kaleidoskop i Köpenhamn den första upplagan av festivalen Performance Space København.
Festivalen visade tre utmanande exempel från New Yorks performancescen: en performance av tvärmedialt slag Fluke av den kända gruppen Radiohole, dansföreställningen Glory av kroppskonstnären Jeremy Wade och den filmiska performanceinstallationen The Passion Project av Reid Farrington. Alle tre performances framstod som tydliga exempel på starkt medial performancekonst anno 2007.
Det var inte bara den konventionella scenkonsten, utan även åskådarnas sinnesorgan som dekonstruerades under den fyra dagar långa festivalen. PSK framstår som en behövlig konstnärlig injektion under en tid då den experimenterande scenkonsten nästan har försvunnit från de nordiska breddgraderna.
Festivalaffischen för PSK 07 / New York visade fragment av nakna kroppsdelar, ett fuck-off-finger och en känd skyskrapa i bästa dadaist-stil. Det såg ut att gå vilt till.

Jakten på den vita valen, Radioholes Fluke
Melvilles sräckroman Moby Dick om den enbente kapten Ahaps passionerade jakt på den vita valen, som till och med gjorde honom till krympling, är utgångspunkt för Radioholes föreställning.
Det är emellertid snart uppenbart att Fluke på inga villkor är ett återberättande av Moby Dick, utan snarare en undersökning av, hur de fyra skådespelarna på scenen förhåller sig till berättelsen om kapten Ahap. Således är det jakten på det omöjliga och begäret efter efter segern som livsvilkår som driver föreställningen framåt.

Fluke utvecklas till en dynamisk tvärmedial performance mellan teater, installation och digital show. På scenen får vi möta den karismatiske kaptenen och hans manliga och kvinnliga assistent.
Den manliga verkar var försupen och kommer med lössläppta tillrop till åskådarna, medan den kvinnliga assistenten gång på gång kravlar upp på en repstege till en platå, där hon uppflugen som en annan galjonsfigur med viskande förförisk stämma läser upp väderleksrapporten och stormvarningarna.
Scenen har en rigg som ett modernt fartyg med en blandning av repstegar, ledningar och digital utrustning. I fonden finns en duk, på vilken man projicerar bilder av bubblor och elektroniska fiskar, och till höger på scenen hänger en tv där man ser ansiktet av en långskäggig manlig berättare som hela tiden kommenterar handlingen. Hans performance är i realtid (live) så samspelet med skådespelarna på scenen förlöper perfekt.
Det växlas om mellan långsamma sekvenser, musikaliska inslag och kroppsliga koreografier. Föreställningens olika texturer (den lockande viskningen som berättar om kommande väder, de uppfodrande ropen som skapar oväntad action) är så uppenbart inriktad på att förföra åskådaren att, samtidigt som det finns fart, galenskap och en ironisk blandning av populär och finkultur som medför att man ursäktar förförelsekonsterna.
Halvvägs i föreställningen sätter sig de tre live-skådespelarna ned och börjar sminka sig med stora ögon på sina slutna ögonlock. Medan de målar ögonen, uppstår en ett ögonblicks fullkomlig närvaro. Det är en fysisk upplevelse: Vi känner av penselstråken mot ögonlocken. Hädanefter spelas det mesta av föreställningen med slutna ögon.
Det blinda ögat blir den poetiska bilden för den moderna människans otillräcklighet: Vi är förblindade men tycker oss se.
En time efter att föreställningen är slut är det mest bilderna som har gjort intryck på medvetandet: En blandning av Tiger Lillies och Richard Foreman.
Föreställningens budskap kanske inte förändrade mitt sätt att se på världen. Men den utvidgade mina estetiska erfarenheter till en resa över havet och in på New Yorks teaterscener, där det alltid finns något angeläget att se. Till skillnad från den städade nordiska estetiken (och etiken) finns här allt man kan önska sig av kitsch och tekniska aggremanger.

Kroppens defiguration
Jeremy Wades Glory


Vi kommer in i det tomma teaterrummet och sätter oss framför det svarta, tomma scengolvet. De två dansarna, en man och en kvinna, kommer in och ställer upp sig frontalt mot oss. De har varliga kläder på sig. Båda har jeans. Hon har dock ett par guldballerina-skor, som ger en liten glimt av New Yorksk-glamour.
De börjar le mot oss och leendena blir till ljudlösa skratt, och skratten blir till groteska krampanfall som plågar de båda kropparna. Vi kan inte låta bli att le tillbaka och samtidigt glädja oss över att det reflekterande i den här rörelsen – relationen mellan dansare och åskådare är så övertydlig att vi måste le.
Tyvärr försvinner den här inledande ironin under loppet av föreställningen, som utvecklar sig till en undersökning av spänningsfältet mellan kroppen och världen. De två dansarna tar av sig kläderna och först blir man orolig över att det ska gå ut på att beskåda mänsklig nakenhet i en existentiellt kroppslig mening, men lyckligtvis så visar det sig att att målet istället är att framställa fragmenteringen av den kroppsliga kontinuiteten.
Medan mannen och kvinnan vrider sig runt på golvet och suger sig ihop med varandra i en oändlig kyss, är det som om kropparna mister sin amorfa status och blir till lösryckta lemmar, som rör sig runt i rummet. Ljuset är dunkelt och kropparna är inte längre kroppar, utan utställt kött.
Wades överlägsenhet som koreograf och dansare består i att förtäta det visuella språket: varje rörelse bär en mångfald betydelser. De båda dansarnas uppvisning av kroppens dekonfiguration ledsagas av elektroakustiska musikrytmer från två musiker som som står på scenen bakom sina berg av elektroniska ledningar.
När föreställningen är över väller applåderna fram. Det är med rättvisa för Wades strävan att kartlägga kroppens minsta delar är beundransvärd. Föreställningen verkar på ett ambitiöst sätt ställa frågan ”vad är en kropp?”, vilket leder till den fundamentala frågan ”vad är en människa?”.
Personligen skulle jag gärna vilja ha sett lite mera av leken, som introducerades i föreställningens första minuter. Wades smärta blev så explicit, att det verkade, som om den var uttänkt.
Det förändrar dock inte det faktum att det var fantastiskt att få se en dansare, som upphöjer kroppen och dansen till en filosofisk dimension. Wade transcenderar estetiken och visar på den brutala diskrepansen mellan kroppen och världen.

Konstnärligt begär och manlig dominans

Reid Farringtons
The Passion Project är en resa in i Carl Th. Dreyers film La passion de Jeanne d’Arc från 1928. Reid Farrington har använt sig av filmklipp från det ursprungliga verket till att skapa en tredimensionell filmupplevelse.
Åskådarna rör sig runt en kvinnlig performer som med hjälp av tolv mobila dukar “fångar upp” klipp av Jeanne d’Arc och hennes domare. Samtidigt får man höra musiska brottstycken och regissörens samtal med medarbetare på det danske filminstitut, där han har tittat igenom två versioner av filmen.
Resultatet är en fragmenterad collagestruktur, som oscillerer mellan förföriska bilder av den gråtande Maria Falconetti (som spelade Jeanne d’Arc i Dreyers film) och regissörens metareflexioner kring projektet.
Farrington går själv runt bland publiken, och på så sätt mimas förhållandet mellan en manlig regissör och en kvinnlig skådespelare, på samma sätt som förelåg i Dreyers film.
Farringtons utgångspunkt var att undersöka om man kan vara inne i en film. Det lyckas stundtals, då man fysiskt blir medveten om filmens textur genom att stå inne mellan de många olika projektionerna och ibland också fånga upp projektionerna på sin egen kropp.
Det är filmens materialitet som är verkets styrka. Däremot störs min upplevelse av skådespelarens närvaro och verkets teatrala dimension, där man är tvungen att vara “åskådare” av ett performance. Jag skulle gärna ha velat röra mig runt i den verkliga filmen som en voyeur, utan att för den skull behöva förhålla mig till en performer och andra åskådare.
Den performance teatrala karaktären betyder också att man har påtvingat verket en förståelig dramaturgi. Således avslutas verket på ett harmoniskt sätt med att performern binder ihop alla dukarna med varandra.
Denna harmoni står i direkt motsättning till verkets fragmentariska struktur. Man skulle vilja ha haft ett enkelt brott, en stillhet, en reva i verkets vackra perfekta yta, som kunde ha blottat känslan bakom The Passion Project.
När lyset tänds, ser vi de nakna scenografiska detaljerna – rep, ledningarnas vardaglighet och våra egna sökande blickar. Magin är bruten, filmen är slut, och verkligheter välkomnar oss. Och så blir det ändå en upplösning. Även om man för ögonblicket önskade att The Passion Project överskred sina hyperestetiska gränser, var det ett enastående exempel på , hur man kan blanda de två performativa konstarterna film och teater.

Fremtidens PSK
Festivalen PSK ger plats för ett nytt rum för internationell scenkonst i København. De tre grupper årets PSK utmanar den traditionella synen på performance och möjliggör en utvidgning av ramarna för vad modern scenkonst kan vara. På så sätt blir festivalen till ett fönster mot världen, som visar hur man också kan göra scenkonst. När man i flera års tid har sett upprepningar av vad de tyska stjärnregissörer som Pollesch och Castorf, visar dessa performances från New York på ett helt nytt sätt att göra teater på.
Det är dansaren och performancekonstnären Stuart Lynch, som har varit curator för festivalen i samarbete med Kaleidoskop. Tanken är att göra festivalen till en årligen återkommande begivenhet. I är samarbetade Kaleidoskop med teatern PS122 i New York, nästa år blir det istället fokus på Sydney, och 2009 är det Londons tur.
Om det finns en gemensam nämnare i det tre föreställningarna så är det begäret: begäret efter att fånge den vita valen, begäret efter att kartlägga kroppen, begäret att träda in i ett filmiskt mästerverk. Man skulle vilja öbska att detta begär smittade de danska scenkonstnärerna att skapa passionerad modern scenkonst. I alla avseenden är PSK ett framsynt initiativ.

Sofie Lebech

Fler Nyheter

Annonser