Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Triptych på Norrlandsoperan

2007-12-03

Fakta:

Namn: Triptych
Koreografi: Örjan Andersson
Musik: Sjostakovitj
Plats: Norrlandsoperan, Umeå
» http://www.norrlandsoperan.se

-Förstå inte, upplev!

Det är Örjan Anderssons uppmaning till publiken inför
premiären av Triptych på Norrlandsoperan.
Inför föreställningen
hölls en introduktion av Cecilia Olsson, som ställde frågor
till koreografen Örjan Andersson och scen- och ljusdesignern
Jens Sethzman och gav publiken ingångar till verket.
Andersson
och Sethzman berättade om sin relation till Sjostakovitj och
kvartetterna 7,8 och 11 som är musiken till dansverken med
samma namn.
Det är inte första gången duon jobbar tillsammans
och de bollar vant mellan varandra, och säger att de är som ett
gammalt par.
Kärleken till Sjostakovitj har de delat länge och
det är tydligt att viljan är densamma: att plocka fram rörelsen
och rummet ur musiken. De talar om klanglådor för rörelsen och
om att exponera dansen.
Det kan låta ganska abstrakt innan man
sett föreställningen, men sen faller det på plats.
Cecilia
Olsson betonar att de båda är som klassiska mästare som
bemästrar den abstrakta dansens alla uttryck; den inneboende
musikaliteten, att variera sig koreografiskt utan att tappa
formen, att behärska och använda rummet. Förväntningarna är
helt enkelt på topp.

Första delen är Quartet # 11. Kvartetten hör till
Norrlandsoperans Symfoniorkester och sitter på scenen under de
två första dansstyckena.
Nummer 11 är ett ljust grönt rum med
sex dansare i ryskt- svenskt inspirerade dräkter: ljuva, tunna,
blekt rosa kjolar på flickorna och pösskjortor på killarna.
Det
betonar lite extra den ryska men också svenska tungsintheten,
mitt i det vårgröna rummet läggs en tung hand på en späd axel
som sjunker ihop under tyngden. Men det är inte bara
tungsinthet utan också ömhet i dansen, det ena finns liksom
inte utan det andra.
Musiken och dansen och rummet rör sig
verkligen i perfekt symbios, som en enda kropp. Man hör knappt
musiken för man ser den så tydligt.

Ännu märkligare blir det i Quartet # 7, en duett. En tunn,
genomskinlig ridå går ner framför kvartetten på scenen och
dansarna är nästan framme vid scenkanten, helt klädda i vitt.
I
början av stycket kommer en av dansarna in med fötterna först
och med hjälp av den andra dansaren byter de plats, så när den
ena är upp är den andra ner.
Dansarna Asher Lev och Shintaro
Oue är inte bara fantastiska dansare utan rör sig likt
fullfjädrade akrobater och får stycket att se märkligt viktlöst
ut. De dansar inte på scenen utan i luften, inte bara för att
det befinner sig ovan dansgolvet rent fysiskt, som på cirkus,
utan de får oss att känna att de är i luften. Som astronauter i
sina vita dräkter dansande mot en svart rymd.

I det sista stycket Quartet # 8 är hela dansstyrkan om 11
stycken på golvet och kvartetten har flyttat ner i
orkesterdiket. Hela ensemblen är klädd i en brun-röd färgskala
mot en röd fond.
Det är härligt med alla dansarna som kan rusa
så fritt över det stora öppna golvet, det parar ihop sig man
och kvinna, någon blir över och så löser allt upp sig igen.
Ur
eller i detta myller tar en av dansarna av sig skjortan och får
scenen själv för en stund, ett solo mycket mer koncentrerat
kring de små rörelserna, händer, fötter och fingrar men utan
att missa ett uns precision eller passion. Och så tätnar
stycket igen, fler dansare kommer in

Under alla delar kan vi känna igen rörelserna från vardagen,
men i det flesta fall är det inte någon rörelse vi själva
direkt utför. Koreografin fångar mera en känsla och gestaltar
den, t ex myror i benen-känslan, eller rörigt i huvudet-
känslan.
Det är unikt att som Örjan Andersson kunna visa något
som man inte bara förstår utan verkligen känner. Utan att ha en
handling eller en linjär berättelse lyckas han få koreografin
att hålla ihop och ta känslan vidare. Om Triptych ska spegla
treenigheten är första stycket med sin folkloristiska stämning
fadern, och de nyfikna och undersökande astronauterna sonen och
det sista skälvande röda stycket den heliga anden. Och så har
norrlandspubliken fått se Gud genom dansen.

Anna Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser