Ett dunkelt dansverk

En varelse, dunkel och okänd till karaktären, förklädd i svart puppliknande
krinolin, ständigt insvept i skuggor och dagrar, utgör kraftkällan i
Aurum som Björn Elissons och Marianne Linders senaste verk
heter. Fjäril eller människa?
Det är dansaren Anja Birnbaum som fått ikläda sig rollen i detta gåtfulla
drömspel i installationsform där tid och rum komprimerats och där kropp och
själ verkar ingå förbund.
Att bolla med alkemin har väl alltid legat i
tiden. Under medeltiden lika mycket som idag. Naturens mörka sidor, det
onda, drömmen om en slags jordande har skapat all form av fantasikonst. Det
gamla alkemistiska begreppet, som surrealisterna bland annat bearbetade
genom att upphöja vardagliga ting till magiska föremål ligger väl närmast i
tiden.
Aurum, som på latin betyder guld, har också låtit sig inspireras av
alkemins läror där just transmutationen står i centrum – en förvandling av
kroppen-materien.
Guldet, den ädlaste av metaller, som de äldsta
alkemisterna kallade den, symboliserar ljuset och solen. Från en kaotisk
mörk värld träder dansen in som en befriare. Spöklikt, mystiskt med tragiska
undertoner. Ett vakuumtillstånd. Ljuset kommer från en osynlig källa. Orden
som hörs från en högtalare tar formen av besvärjelse. Atmosfären känns som
någonstans mellan en målning av De Chirico och Almqvists
Drottningens juvelsmycke. Scenen är dramatisk utan att
någonting egentligen talar för det.
Lars Åkerlunds metalliska välljudande klanger förstärker det hela och en
flytande vätska – möjligen saften från puppan – sipprar ut över golvet och
sprids med dansarnas steg. Lika skrämmande som förtrollande. Ur dunklet
träder människoliv fram – fjärilspuppan öppnas och en ny varelse, andas,
sträcker på sig för att åter försvinna. Endast skuggorna och ekot blir
kvar.
Tre duktiga, klassiskt skolade dansare – Love Källman, Sebastian
Lingserius och Moa Westerlund – gör sitt yttersta för att visa hur manligt
och kvinnligt ingår en slags andlig förening. Om hur den egna kroppens
balans består av lika delar säkerhet som undran. Utrymmet är begränsat trots
att rummet i sig verkar sakna början eller slut. Händer, armar, ögonkast
verkar söka kontakt med något utanför.
Elissons exakta koreografiska vokabulär möjliggör subtila antydningar men
lyckas aldrig med att balansera upp föreställningens allvarliga innehåll.
Natten kändes alltför mörk och ogenomtränglig, allvaret alltför påträngande
för att kommunikationen med publiken skulle bli levande.
Lite mera subtil
humor skulle behövts för att lätta upp högstämdheten och sist men inte minst
borde dansarnas egen rörelsepoesi getts mer utlopp. Mötet med publiken
skulle då kunnat fördjupas och den visuella och auditiva inramningen –
föreställningens styrka – både tillföras nytt innehåll och berika samspelet.
Som det nu var uppkom aldrig något spänningsförhållande vilket gjorde att
föreställningen inte kändes angelägen.

Ann Jonsson