Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Dans på Stockholms filmfestival.

2007-11-29

Fakta:

Namn: Stockholms filmfestival
Plats: Stockholm Filmfestival
» http://www.stockholmfilmfestival.se/

Bittra, ljuva och svåra showbiz-liv! På Stockholms filmfestival hittar vi allt; från höjdare som Wes Anderssons Darjeeling Limited till riktiga bottennapp som franska Eric Rohmers The romance of Astrea and Celadon. Dansens och underhållningsbranschen lämnas inte okommenterad.

Märkliga möten

I California dremin´ stoppas ett tåg med en amerikansk marinkår på grund av en nyckfull stationsvakt mitt i en rumänsk by.
Amerikanska soldater får under några dygn träffa och dansa med byns flickor, ett oskyldigt nöje som får oanade konsekvenser.
I mötet mellan amerikaner och rumäner uppstår både kärlek och hat, mitt i det hela finns en fin-fin kärlekshistoria.
California dremin’s regissör Cristian Nemenscu dog tragiskt i en bilolycka innan filmen var helt färdigställd; det är ändå en tänkvärd film det svänger om av en mycket duktig och ung manusförfattare och regissör som har gått ur tiden.

En film med liknande upplägg är The band´s visit. Här är det en egyptisk poliskår som på grund av lite trassel får övernatta i en liten, israelisk ökenstad.
Musikkårens ledare och dirigent Tawfiq kämpar hårt för att upprätthålla bandets heder och ära. Hela bandet kämpar faktiskt för det utom violinisten och kvinnotjusaren Haled som hellre flirtar med tjejer, snackar Chet Baker och spelar trumpet. Han smiter också iväg till det lokala rullskridskodiscot där en av filmens roligaste scener utspelas.
Det är intressant att båda de här filmerna är med på festivalen, med samma idé om det ofrivilliga mötet. Det blir en komisk effekt när en liten grupp ska representera ett land och någon form av byråkrati; sårbarheten i en sån delegation är rolig.
Lite tråkigt är att de fyrkantiga grupperna i båda fallen består av män som möts av en spontan, dansant och jordnära kvinnlighet.
Men även om det är schabloner, så fungerar båda filmerna mycket bra och i The band´s visit ackompanjeras de dessutom av den vackraste egyptiska musik och den ljuvligt sorgsna Chet Baker.

Showbiz solkiga baksida

I Clubland får vi möta en trött del av underhållningsindustrin, den i branschen överåriga Jeannie Dwight som jobbar som mattant och stå-upp komiker, och som också är mamma till två barn. En film som verkligen problematiserar drömmen om framgång och det självupptagna karriär-tänket.
Men vi får också följa Jeannies son Tim, som är mammas trogna stöttepelare och hur han möter kärleken i Jill. En film som är mycket hård men också mycket varm, om föräldrar, barn och artisteriets många sidor. Den handlar om att växa upp.
Det är ett fantastiskt porträtt av mamman, spelad av Brenda Blethyn, som håller både sina drömmar och sina söner i ett järngrepp. Påminner lätt om en australiensisk variant av Roy Anderssons En kärlekshistoria.

Mister Lonly är också en studie av kändisskapets baksida. Vi möter Michael Jacksonimitatören som ensam drar runt i Paris, där möter han Marilyn Monroeimitatören som tar honom till ett slott i Skottland.
Där finns en hel samling imitatörer, Marilyn själv är gift med Charlie Chaplin och deras dotter är Shirley Temple.
Men det är knappast så lustfyllt som det låter: att inte kunna vara sig själv, att bara duga som myt är ett ensamt och sorgligt sätt att leva.
Harmony Korine, som är känd för manuset till Kids och som regissör till Gummo, båda svarta, realistiska filmer, är i Mister Lonly mer drömsk.
Michael Jacksons stora tröst är dansen, och någonstans drömmen om ett evigt liv likt sitt original.

Dans och snusk

Filmer som har dansen som erotiskt inslag är Gogo tales, om stripklubben ”Ray´s paradise”, och Viva om voyeuren, show-flickan och hemmafrun Barbie.

I Gogo tales är det dans med bara bröst i var och varannan scen. Det är lite svårt att förstå syftet med hela filmen, en film som vill vara en riktig New Yorkfilm, som Cassavetes´s Mordet på en kinesisk bookmaker eller Woody Allens Broadway Danny Rose och visa på stora drömmar om en hum… strippkubb! Det är kanske vanligare i USA än i Sverige, men jag tvekar ändå inför valet, känns det inte hopplöst sexistiskt? Nåväl, i lätt Molin Rouge-anda dansar flickorna på medan klubbens ägare Ray försöker få ihop till hyran och betala sina flickor.
Den mest spektakulära är ett strippnummer med en tjej som kysser sin rottweiler på scen och det mest rörande är flickornas egen kväll, ”talent night”, när det visar sig att det finns både klassiska balettdansöser och konsertpianister i stripp-kåren. Annars engagerar inte Gogo tales särskilt mycket trots flera bra skådespelare.

En märkligare film är då Viva av Anna Biller. Hon har inte bara skrivit manus, regisserat, klippt, producerat och gjort all scenografi, hon spelar även huvudrollen som Barbie. En uttråkad hemmafru som ger sig ut i världen under det glada 70-talet, bland prostitution, knark, nudister och nattkubbar.
Filmen har inga som helst pekpinnar och en märkligt styltig porrfilmsdialog. Det är mjukporr för fulla muggar men ändå känner man en feministisk förankring. Kanske låter Anna Biller sin karaktär Barbie gå igenom filmen så okommenterat för att vi ska tänka själva vad vi egentligen tycker om den sexuella frigjordheten.
Anna Biller säger i en intervju att hon har pratat med många som var med under 70-talets sexuellt fria tid, och att männen minns det med glädje men att många kvinnor är bittra, det blev ingen riktig frihet.
Den största behållningen i Viva är dock de få men fantastiska musikalnumren, i perfekt genomförd 70-talskitsch, med glitter och färg. Slutscenen är ett nummer mycket inspirerat, snudd på kopierat av Marilyn Monroes Gentlemen prefer blondes, en lycka för alla Marilyndiggare.

Att illustrera musik

I festivalens dokumentärgenre finns flera musikfilmer. Det är egentligen märkligt med tanke på att ljud kanske passar bättre på radio och dans bättre på film, men dansutbudet är tyvärr inte så stort som jag önskar.
I dokumentären The old, weird America som berättar om Harry Smith´s antologi över amerikansk folkmusik är avsaknaden av dans så påtaglig att jag nästan blir arg. En stor del av den amerikanska folkmusiken är just dansmusik, en av antologiskivorna är uttalat dansmusik och det får man inte se ett enda exempel på.
Istället har man i amerikansk dokumentärtradition filmat mer eller mindre kända personer, som sitter i någon studio och säger tomma fraser som ”Harry was great, he really made a difference”. Resultatet är tråkigt och uddlöst. Och förvånande att den alls fick vara med på festivalen.

Allvarligare blir det i Fados av spanska Carlos Saura. Saura har gjort en film om den portugisiska blusen Fado, en musikgenre som är Portugals egen men med starka influenser från afrikanska och sydamerikanska immigranter.
Musiken får tala för sig själv, alla möjliga tolkningar av fados följer på varandra utan interjuver, dialoger eller texter.
Däremot är sångtexterna översatta, så vi i publiken kan ta del av den fantastiska poesin i texten. Och sångerna är också rikt illustrerade med dans. Mellan två och ett tiotal dansare är med i de olika studios där filmen är inspelad. Man har främst tagit ut dramatiken i sångtexterna och spelar upp dem nästan som dansanta sketcher, teatraliskt och övertydligt. Koreografin känns dessutom mycket daterad, musiken har en lång tradition och filmen skulle kunna bli tidlös i en god mening om det inte var för den omoget koreograferade dansen. Det är märkligt att det är så okänsligt gjort när Carlos Saura gjort filmer om både tango och flamenco, van att hantera danselementet.
Dock, när han i vissa fall låter nöja sig med att bara visa sångaren eller sångerskan, ser man äntligen något annat. Koncentrationen i sångarens ansikte, andningen och kroppsuttrycken, där ser i alla fall jag den riktiga dansen, som inte är stor och dramatisk utan, liten, svettig, personlig, knuten till den egna kroppen och i total symbios med sången.

Anna Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser