En långdragen bröllopsnatt

Det saknas dramatisk och koreografisk substans för de fyra fina
scenkonstnärerna i Pernille Gardes En bryllupsnat.
Det är upplagt för ett familjedrama i Pernille Gardes nya dansföreställning
En bryllupsnat på Dansescenen. Det är ett kammarspel för fyra dansare, som
handlar om undertryckta känslor, hemligheter och låsningar i en familj där
det står bröllop för dörren.
Det finns många ansatser till goda idéer i föreställningen. Men på samma
sätt som i Pernille Gardes kvinnliga trio Søvnløs på Dansescenen 2005
saknar En bryllupsnat i alltför hög grad både dramatisk och koreografisk
substans och är också alltför segdragen. Det är verkligen synd på de fina
dansarna och scenkonstnärerna som visar prov på stor dramatisk talang.
Bo Madvig har en stark utstrålning med sin fina mimik, precisa gestik och
musikaliska timing av rörelserna. Han leder tankarna till den demoniske
konferencieren i filmen Cabaret, när han i en ljuskägla inleder
föreställningen med spretande fingrar, tungan ut ur munnen och livligt
vickande höfter. Han blir till ett prov på såväl farlig som undertryckt
sexualitet som brudens blivande man.
Sidsel Halberg är bruden med kontrollbehov och beröringsångest, som
slutligen blir tvungen att förbereda sig inför bröllopsnatten genom att
frigöra sig från sin historia, symboliserat av brudklänningen. Men rollen är
för banal och klichéartad. I gengäld får Patricia Seron Pawlik som den
utmanande och svartsjuka systern lite mer spelrum, när hon visar benen och
lite längre fram kastar blommor på bruden.
Ninna Steen, som på 1990-talet var med i Thomas Hejlesen och von Heiducks
peepshows, är modern som döljer en hemlighet om en före detta
stripteasedansare. Moderns tidigare historia visar denna fina scenkonstnär
upp i form av ett ganska tomt skuggspel och likaså tam dans iförd tyllaccsessoar.
Karakteristiskt för Pernille Garde skapas scenografisk spänning i scenrummet
genom att att skapa olika rum i rummet via ljussättningen. Men spänningen
uteblir för att det dramatiska spelet mellan de olika personligheterna är
alltför ointressant.
Förutom Bo Madvigs inledning är det egentligen bara två sekvenser som
riktigt engagerar i den timslånga föreställningen. Den ena är fotoscenen där
familjens olika gruppuppställningar kort och gott avslöjar personernas
inbördes relationer och den andra är en dynamisk duo kring ett bord där Bo
Madvig och Patricia Seron Pawlik som svåger och svägerska äntligen släpper
loss åtrå och instängda känslor för varandra.

Vibeke Wern