Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Zarah Leander på Folkoperan

2007-11-07

Fakta:

Namn: Zarah
Regissör: Claes Fellbom
Musik: Anders Nilsson
Plats: Folkoperan, Stockholm
» http://www.folkoperan.se

Hon är magnifik, hon strålar från mitten av en liten upphöjd scen i en enorm
röd klänning med dunkantad cape. Rösten är just så mörk och beslöjad som
man, i alla fall jag, bara hört på skiva. De första sekunderna av
Folkoperans Zarah Leander tar en sannerligen med storm, både i bild och i
ljud.
Programmet till föreställningen är välgjort med queeranalys av Tina
Rosenberg, en text om nazismen som aktuellt ämne av Daniel Pool,
chefredaktör för Expo och fina 30-tals bilder på hela ensemblen i bästa
Filmjournalen-stil.
Sen vidgas ljuset och vi får se hela ensemblen på scenen, de ska illustrera
det förvirrade Tyskland runt 1920-30 talet, alla springer runt och Goebbels,
tenoren Henrik Holmberg läser högt ur Mein Kampf. Även Judith (Madelaine
Wibom), Zarahs judiska påkläderska, som har en central roll presenteras och
några till. Denna första scen ska uttrycka oro, men jag upplever en annan
oro, man vet inte alls vilka dessa karaktärer är och eftersom det är svårt
att förstå vad de sjunger är det svårt att förstå var i handlingen vi är.
Kören och några statister som utgör ensemblen går fram och tillbaka bakom
Zarah (Ulrika Tenstam), och utgör ”massan”.
Det ger tyvärr ett amatörmässigt intryck när ensemblen till största del
varken är skådespelare eller dansare, de rör sig så onaturligt. Det är ett
knivigt koreografiskt problem hela föreställningen igenom eftersom ensemblen
inte heller är så stor att den kan myllra, och den enskilda
ensemblemedlemmen syns alltför väl.
Svårast är scenerna när ensemblen ska
föreställa krigsinvalider eller i slutet när alla har vita blodfläckade
kläder i en slags undergångsscen, när det krävs ett visst mått av
skådespeleri.

Snabba kast i första aktens början, där Goebbels presenteras Goebbels och
hans tidiga relation till judiska Judith, sedermera Zarahs påkläderska. Om
man inte läst handlingen noga innan blir man lite förvirrad här.
Skulle inte
det här handla om Zarah Leander? Men man förstår att Judith är varm och
kärleksfull och att Goebbels är emotionellt komplex och förvirrad. Man blir
dock lugn igen när Ulrika Tenstam träder in igen och river av ett riktigt
Zarahaktigt nummer, i fantastisk kostym av Camilla Thulin.
Tenstam har en
stark scennärvaro och en märklig air av 30-tal som är anslående. Hon är
nästan den enda som rör sig som en fullfjädrad stjärna på scen, med riktiga
diva-drama gester och musikalartistens rörlighet utan att förlora sin
drottninglika värdighet. I denna scen erbjuds Zarah ett kontrakt med
UFA-film i Berlin, med Goebbels som högsta chef, och får, som det heter i
föreställningen, ”ett himmelrike”, de vill säga en villa med 22 rum med
personal och 100 000 riksmark per film.
Likt Faust har hon nu skrivit kontrakt med djävulen och kommer under
föreställningens gång se krigets fasor närma sig. Det är inget dåligt
upplägg. Men för att liksom dryga ut dramat har en kärlekshistoria mellan
påkläderskan Judit och Zarahs manliga motspelare Florian Richter (Olle
Persson) lagts in, en ganska sentimental historia som man inte känner sig
berörd av, varken musikaliskt eller dramatiskt.
I programmet finns ett
samtal mellan regi- och librettoansvariga Claes Fellbom och dramaturgen Jan
Holmgaard, där framkommer det många goda tankar och avsikter med de övriga
karaktärerna och de många bihistorierna. De finns delvis där för att man ska
förstå de många nyanserna i Nazityskland. Men till exempel historien om
SS-officern Horst och hans moster Dodi, blir på scen både plågsamt
schablonmässig och helt obegriplig för handlingen. Zarah blir i andra akten
nästan en bakgrundsfigur, eller en central iakttagerska. Denna märkliga
figur, ”Die Leander”, förblir ändå en gåta. Det kanske inte hände så mycket
i Leanders liv under tysklandperioden, kanske var det mest otroliga saker
som hände runt henne.
Det är också svårt att förstå att Anders Nilsson,
kompositören, helt valt bort Leanders egna låtar. Det hade kunnat ge en
välkänd ingång till figuren Zarah, och kanske fått publiken att känna sig
lite mer hemma, lite mer nära den märkliga stjärnan.
Men det största
problemet är dock alla bihistorierna, att de inte engagerar, utan tar tid
och blir långtråkiga.
Till slut sover båda mina bänkgrannar, och då var det
ändå en matinéföreställning…

Anna Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser