Att mötas och betraktas

När vi står i foajén och väntar på att gå in kommer istället
Anna Koch och Efva Lilja ut, ställer sig på en bänk och hälsar
oss välkomna och säger att det inte blir några pauser i
föreställningen.
Koreograferna är båda klädda i jeans och
tröja, både före föreställningen och mellan solona pratar Koch
och Lilja hela tiden med scenteknikerna, till exempel: ”Du kan
släcka ner, Sofi”, ”Sätt på musiken” eller ”Jag börjar nu.”
Scenrummet är enkelt, till och med programmet är bara ett
papper. Anslaget är tydligt, det här ska vara enkelt,
opretentiöst och ”undersökande”.
Det är tyvärr inget nytt i dansvärlden och det skulle vara
mycket lättare för de båda koreograferna att förvåna och förnya
om de tagit i mer eller slagit på stort. De här är faktiskt två
av Sveriges mest etablerade koreografer och de kunde gott ta
lite risker.
I programbladet står det om scenen som mötesplats för de båda,
den förutsättningslöst prövande dansen och reflekterandet över
den andres arbetsprocesser. Varför vill man då göra detta inför
publik? Eller ska det vara inspiration för andra dansare? Då
kanske det hade varit bättre att kalla det en öppen workshop.

Anna Koch börjar föreställningen. Hon sitter bakom ett
skrivbord, med papper, penna, en kanna vatten mm. Det får mig
att tänka på John Cleese i Monty Phyton, när han sitter bakom
ett liknande skrivbord i olika naturmiljöer och bara säger
repliken ”and now somthing completely different” mellan de
olika sketcherna.
Tillskillnad från Cleese utgår Koch från en
lista med olika scenanvisningar, de flesta utför hon aldrig och
några av anvisningarna är också helt absurda som ”bakom den
väggen står en pansarvagn”.
En av anvisningarna får ta lite
större plats, stycket kallas dans för en palm. Den är fin i
sin enkelhet men tyvärr lite för kort för att visa några direkt
utmärkande drag.
Den största behållningen av Kochs solo är att
hon pratar så bra med publiken. Hon har en tydlig röst och
framför allt en stillsam humor som helt räddar solot från sina
lite mer sökta delar om knutna nävar och smärta.

Efva Liljas solo är ett renodlat danssolo framfört till
vardagsnära ljud, som en dusch eller trafikbrus.
Lilja rör sig
diagonalt över scen, en ganska långsam koreografi och ofta
ganska omusikaliskt till ljuden. Lilja använder hela sin
kroppstyngd, det ser bitvis verkligen tungt ut, som om kroppen
har ont och tar emot, och det är fint att se de bekanta
rörelserna. Det är tunga och lite klumpiga som hos en gammal
människa som srtäcker på sig, den rörelsen plockar hon fram och
väger av med en rofylld mimik.
Det är proffsigt, bitvis vackert
och ganska inåtvänt. Det märkliga är att hon poängterar mötet
med publiken i programmet, och betraktarens blick, men på
scenen blundar hon mest själv. Och att detta skulle vara en
betraktelse över något ”som är vackert, fult, skitigt eller
bara härligt” känns direkt missvisande. Solot är fint men
tvärtom absolut homogent.

Det märkligaste är avslutningen när de båda möts på scen. Det
är lite småfnittrigt, de visar för varandra, och oss, hur de
dansar när de går på klubb, något av de första steg de själva
koreograferade och avslutar med att sida vid sida gå långsamt
mot publiken.
Det är mycket svårt att förstå meningen med den
avslutningen. De visar att de kommer från olika håll och har
olika bagage, kanske?
Om det ska vara just ett utbyte mellan de
två koreograferna är det märkligt att de inte ens prövar
varandras klubb-dans eller första koreograferade steg. De
verkar bara titta på varandra, de prövar inte ens eller just
det: undersöker varandra. Varken som människor, dansare eller
koreografer.
De hela blir en ganska märklig historia, eller
skiss, som jag bara kan hoppas resulterar i något storslaget
och fantastiskt längre fram, något som inte undersöker utan har
något att säga.

Anna Sörenson