Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

I huvudet på en tyrann

2007-10-16

Fakta:

Namn: MacBeth
Koreografi: Axel de Booseré
Ensemble: Compagnie Arsenic, Création et animation des marionnettes Petr Forman
Plats: Les Théâtres de la Ville de Luxembourg
» http://www.theatres.lu/Théâtre/Saison+07_08/_30+Macbeth.html

Mitt på ett vackert renoverat torg i centrum av Luxemburg möttes man nyligen av en hybrid rund träkonstruktion med trappor som verkade leda in i det inre. Ett provisoriskt fästningsverk mitt i ett bankparadis? Vid närmare påseende visade det sig vara ett ambulerande teaterkompani – Arsenic – som slagit läger med sin Tour Vagabonde under några höstdagar.
Fyra dagar tar det för fjorton personer att sätta upp det och det behövs två lastbilar för att transportera det hela, berättar en av de ansvariga.
Arsenic är det fransktalande Belgiens mest populära teater. De har ingen egen scen utan bygger upp nya för varje föreställning för att sen dra ut på vägarna runt om i Europa som ambulerande cirkusartister för att slå upp sina provisoriska teatrar på de mest oväntade platser.
Tour Vagabonde, som är ett samarbetsprojekt med det schweiziska kompaniet Les Ateliers de l´Orme, är inspirerat av Shakespeares ”Globe theater”. 240 åskådarplatser finns runt den öppna scenen som är uppbygd i flera etager med hjälp av ett oräkneligt antal trästockar. Allt i en salig blandning. Många i publiken som allesammans satt på träbänkar undrade säkert liksom jag hur det hela kunde hänga samman. Kunde man verkligen förlita sig på att alla säkerhetsåtgärder uppfyllts?
Frågan hängde i luften under hela föreställningen. Inte minst under slutscenen då en hel rad trästockar plötsligt lossnade med ett brak och satte skräck i publiken.
I MacBeth, som föreställningen hette som förvisso är ett av Shakespeares mest fantastiska verk, hänger allt på liv och död, makt och politiska intriger. Liksom i dagens värld.
MacBeth en man ur vår tid, fylld av ambitioner, fångade i en slags spiral utan slut. Aktörerna som rör sig runt i detta träprovisorium imponerar inte bara med sina närapå akrobatiska eskapader utan också med sitt expressiva tilltal som når ut tydlig till oss alla. Liksom Macbeth är de hjälplösa fångar i sin egen konstruktion, lite som hjälplösa marionetter i ett spel som de inte kan ta sig ur.
I en scen vädjar MacBeth själv direkt till oss om hjälp. Hur lång tid kan vi själva stå ut? Som fångar i ett evighetstorn-efemärt till strukturen, skört som livet runt oss-irrar de sig in i oss alla in i människans mörkaste vrå. Medan det över alltihopa råder halvdunkel.
För att lätta upp den allvarsamma stämningen har man valt att använda marionetter, som samtliga har tillkommit med hjälp av den berömde tjeckiske marionettisten Petr Forman som sedan 1997 samarbetat med det franska kringresande kompaniet La Voliére Dromesko i deras succéföreställning La Baraque.
Tillsammans med sin ännu mer berömde far Milos Forman har han skapat ett stort antal föreställningar där marionetterna har en framträdande plats. Inte att förglömma den fantastiska operan av Philip Glass La Belle et la Bete som gjorde succé på Nationalteatern i Prag för några år sedan.
MacBeths berömda häxor blev i Formans händer till vita runda expressiva ansikten som imponerade med sina skräckinjagande blickar. Lite som på black light teater rörde sig aktörerna habilt- de samma som talade – med sina svarta kåpor runt bland trästockarna.
Ibland såg vi dem som MacBeth, Lady Macbeth eller någon av de andra skådespelarna för att i nästa stund dyka fram förklädda till marionettister.
En av höjdpunkterna var när en jättemarionett plötsligt dök ned bakom Macbeth och med stora jätteögon betraktade honom som ett spöke samtidigt som han illmarigt sneglade ut mot publiken. Eller när Lady MacBeth begår självmord och faller ned i i famnen på MacBeth, i form av en sliten docka. Lite synd tyckte vi allt om den stackarn så här lags.
Denna form av levande teater har absolut framtiden för sig. Samtliga föreställningar under nästkommande halvår är redan slutsålda. Det odisciplinära nytänkandet med en originell teater där publiken också kan känna sig delaktig och dessutom placerad mitt i gatuvimlet på ett sätt som drar till sig allas uppmärksamhet känns som en nyttig frigörelse från det traditionella teaterrummet med hela dess tunga rekvisita strikt uppdelat i scenrum, foyé, sittplatser…
Kanske har vi kommit tillbaka till medeltidens kringresande gatuteater?
Nycirkusen har ju också alltmer gått i den riktningen både i Frankrike och Italien.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser