Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 18 september 2020

Snöfall över hugg och slag

2007-10-15

Fakta:

Namn: Kindertotenlieder
Koreografi: Gisèle Vienne
Författare: Text, dramaturgi Dennis Cooper
Musik: KTL (Stephen O'Malley & Peter Rehberg) och The Sinking Belle mm
Ensemble: Dockskapare Raphaël Rubbens, Dorothéa Vienne-Pollak, Gisèle Vienne, Robotkoncept Alexandre Vienne
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Säkert är det så att Gisèle Vienne har de bästa avsikter. Med Kindertotenlieder bildsätter hon unga människors dödslängtande fascination av våld. Varken hon eller någon annan kan hjälpa att den enda föreställningen på Dansens Hus sker just den oktoberfredag då ungdomar i hela landet demonstrerar mot våldet efter en förfärande dödsmisshandel av en 16-åring i Stockholm.

Men detta faktum är föreställningens kontext just denna kväll. Gisèle Viennes näst intill orörliga, vackra, utdragna och i black metal-musik inbäddade verk skildrar meningslöst, aggressivt och oprovocerat våld i oändligt sakta sig förändrande bilder. Dansare eller dockor i naturlig människostorlek är nästan lika stilla, med få avbrott. Två märkliga folksagefigurer dyker upp, klär av sig sina bock-kostymer; den ena förnedrar och slår den andre. Texten som till att börja med beledsagar skeendet är inte lätt att uppfatta, men upprepar våldsklichéer om hårdhet och hänsynslöshet. Den är både pretentiös och intetsägande, och försvinner så småningom för musik med allt högre och tillslut bedövande, dånande ljudvolym – ett slags våld, det också.

Att den drygt timslånga föreställningen är tråkig, statisk och monoton är en sak. Men just den sagobildsvackra svärtan, den vita snön som faller och faller till luddiga drivor på golvet, den estetiserande inramningen, kanske tänkt som en kontrast till verkligheten, förmedlar pueril fascination och romantisering. Går inte Gisèle Vienne bara in i samma våldsförhärligande som vi ser i mängder? På film, i dataspel, i dagliga nyhetssändningar på tv från Irak eller Burma.

För en gångs skull buar man i publiken, och det känns som en lättnad.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser