Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Musiken och dansen är bäst

2007-10-09

Fakta:

Namn: Fans
Regissör: Stina Oscarsson
Plats: Orionteatern, Stockholm
» http://www.orionteatern.se

I Fans beskriver Fredrik Strage hur han själv började som ett fans och hur
den starka kärleken till musiken ledde till att han blev musikjournalist.
I
boken intervjuas en rad personer, de får beskriva sin kärlek till sina olika
idoler och varför de känner så starkt för personen eller gruppen.
Strages
utgångspunkt är viktig, att själv i någon mån se sig som ett fan gör att de
intervjuade inte blir till karikatyrer. Läsarens identifikation blir
central, jag och alla människor har faktiskt någon relation till musik och
många har haft idoler. Det är vanliga människor som kommer till tals och i
grunden vanliga känslor som beskrivs, vilket gör att man till och med kan
känna för schizofrena Lena som tror att hon har en relation till Evert
Taube.
Strage sätter personerna i sammanhang, lägger till medias
rapportering i uppmärksammade fall, läkarjournaler, och sin egen mycket
genomtänkta analys. Det är verkligen en genomarbetad bok, både intressant
och underhållande läsning.

Man kan förstå att Orionteatern blir sugna på att sätta upp Fans, de
sprakande porträtten, alla musikreferenser. Det är säkert roligt för
skådespelarna att faktiskt få bli sina idoler och absolut roligt för oss att
få se dem. Mickel Jackson, Abba och Judas Priest får samlas på en och samma
scen. Det är roligt att göra kändisarna till karikatyrer, men alltför ofta
slår det över på fansen på Orionteaterns scen.
Westlife fanet Caroline blir
schablonen av ett pojkbandsfan, skrikig, färgglad, plump och förenklad. Som
ett gammalt Take That fan gör det lite ont i mig, visst rymde kärleken till
bandet mer än så.
Ett annat problem är själva dramatiseringen. Eftersom det är en reportagebok
finns det ingen tydlig handling och det blir ett problem på scen.
Presentationerna av fansen får vaga slut och ojämna övergångar. De mest
fungerande historierna är de om Agneta Fältskog med fanet Gert och Evert
Taube med fanet Lena. Där uppstår för en kort stund handling och bra
monologer, där är även de bästa skådespelarprestationerna.
Uppsättningen får
störst problem med är de tre ”experterna” som mer eller mindre är Strages
textanalys reciterad, de som ska sätta fansen i ett sammanhang. Även de är
gjorda som karikatyrer av just ”experter”, vilket gör att de också blir en
drift med Strage själv. Det är inte särskilt roligt eftersom den analysen är
intressant för förståelsen av fansen. Det är lite respektlöst och ibland
pinsamt.

Bäst är när musiken och bilderna får berätta något annat, något som tolkar
Strages text snarare än illustrerar den. Bilden av en liten barn-Darin som
dränks av fansens gosedjur är just sånt som passar på en scen, visualiserar
något som Strages text inte kan på grund av sin form.
Det finns flera duktiga dansare i ensemblen och att få höra all bra musik är
härligt, kanske skulle man ha tolkat texten friare och använt sig mer av
scenens och dansens möjligheter.

Anna Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser