Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Varför Medea?

2007-10-01

Fakta:

Namn: Medea
Koreografi: Sasha Waltz
Musik: Pascal Dusapin
Ensemble: Sasha Waltz & Guests
Plats: Staatsoper Unter de linden, Berlin
» http://www.staatsoper-berlin.org

Till en ensam, enträgen och störande elektronisk ton kommer en sammanflätad
människomassa oändligt långsamt rullande över den stora scenen. Ett tiotal
dansare hållande varandra i ben och fötter formar en lång orm som ringlar
sig tvärs över golvet, bildar först en ring, sedan en klump av
sammanblandande kroppar på scenens mitt.
Andlöshet råder i salongen. Det är
ett av de där ögonblicken då mänsklig fysik blir någonting annat, något som
vittnar om andra världar. Sedan försvinner förtrollningen snabbt när två av
dansarna bryter ut i en tekniskt krävande och föga överraskande duett.

Sådan är inledningen på Sasha Waltz uppsättning av Medea på Staatsoper i
Berlin. Stycket är baserat på en omarbetad version av Pascal Dusapins opera
Medea materal med text av Heiner Müller ifrån 1991. Föreställningen har
blivit överöst med lovord ifrån tyska recensenter och bitvis flödar
skönheten och grymheten från scenen ut i salongen men inte ett steg längre
än så.

Det finns mångt och mycket gott i Medea – en förnyelse av operaformen i ett
traditionellt hus och för en till synes traditionell publik, en tilltalande
renhet och enkelhet i föreställningens struktur och utformning, en blandning
av dans och opera där de två konstformer möts på någorlunda lika villkor.
Och hon lyckas mot slutet av föreställningen blanda kören med dansarna på
scenen på ett sådant sätt att det är svårt att veta vem som dansar och vem
som sjunger.

Men längre räcker inte entusiasmen. De sjutton dansarna ifrån Sasha Waltz
eget kompani, varav två är barn, är förstås strålande skickliga. Dansarnas
roll i stycket är dock på ett märkligt sätt vagt definierad, dansen pendlar
mellan att vara abstrakta tablåer till att vissa dansare plötsligt skiljer
sig ut som karaktärer i dramat för att åter bli en abstrakt del av en
gemensam rörelse i för – eller bakgrund. Detta är förvirrande i förhållande
till dansarnas funktion i berättelsen och förutom vid starten upplever jag
inte att dansen tar några chanser eller undersöker nya områden. Den stannar
kvar i det fysiskt estetiska och imponerar med teknik och komposition i
rummet, men lämnar mig för övrigt oberörd.

Sopranen Caroline Stein står ensam som Medea på scenen, hon har en enorm
spännvidd i sin stämma och sträcker sig över ett förvånansvärt stort
register. Hon ackompanjeras av de tjugotvå sångare som utgör kören som till
största delen av föreställningen delar plats med orkestern i orkesterdiket.
Vad skulle inte man inte kunna göra med en sådan kör ?! Här sjunger de
nästan konstant de samma stämmor, entoniga svar på Medeas musikaliska
utbrott där uppe på scenen. Möjligen önskar kompositören lämna utrymme för
koreografin men här upplevs musiken som nästintill infantilt förenklad. Det
som klingar ur stämmor och instrument är platt och simpelt, det vinner ingen
ny mark utan spelar på säkra kort, monotont och konstant i samma sfär och
känsla. De instrument som kunde sticka ut och gå emot, så som bläckblås och
slagverk, är medvetet bortvalda.

Scenografin är det som fångar mest – de tre scenograferna Pia Maier-Schriever
Thomas Schenk
Heike Schuppelius har skapat det enklaste
möjliga rum och både ljus och kostymer går i toner av grått, svart,
smutsvitt och blått. Denna enkelhet gör det möjligt att på ett trovärdigt
sätt leka med kraftfulla effekter så som sex enorma fläktar som skapar en
reell storm helt ut i salongen efter morden på Medeas barn och något så
finstämt som några få blad av guldpapper som får ha scenen helt för sig
själv när de under flera minuter virvlar fram och tillbaka.
Medea själv är
klädd i en mattsvart klänning och runt hennes hals hänger flera halsband av
stora vita kulor klädda med tyg. Senare hängda runt halsen på hennes rival
går de gradvis i bitar och ur dem strömmar ett mörkrött pigment som färgar
allt i sin väg; dansarnas kostymer, scengolv, hud och hår. Effektfullt
förvisso, om också en smula överdramatiskt för den som är van vid den nutida
dansens mer underspelade dramatik.

Det som jag dock finner allra svårast att förhålla mig till är varför en
koreograf som Sasha Waltz väljer att sätta upp just Medea. En historia om en
kvinna som sviken av sin man väljer att hämnas genom att slå ihjäl deras två
gemensamma barn. Hur jag än letar hittar jag ingen övertygande relevans för
att berätta just detta drama. Jag finner ingenting i uppsättningen som visar
på nya tolkningar och idéer kring temat och trots dansarnas nivå och
Caroline Steins skicklighet som aktör så väl som sångerska blir Medea inte
till mer än en tillrättalagd och teatral berättelse av en historia som inte
känns relevant för vår tid.

I flera dagar efter föreställning ringer frågan i mitt huvud; Vad kunde i
verkligheten få en kvinna att slå ihjäl sina egna barn ? Och svaret är
knappast sveket av en man vid namn Jason…

Emma Nordanfors

Fler Föreställningar

Annonser