Bolsjoj på turné

Medan den stora Teatern i Moskva – Bolsjojteatern är under ombyggnad, turnerar baletten flitigt utomlands. Majbrit Hjelmsbo såg Bolsjojbaletten i London såväl i somras som förra sommaren.
Bolsjojbaletten har har hittar den sjunkna skatten i sin lyckade rekonstruktion av Marius Petipas koreografi till den gamla sjörövarbaletten Korsaren. Men nyare juveler glimrar också på repertoaren.
Det var närapå en baletthistorisk sensation, att få vara med om att se Bolsjojbaletten dansa på Royal Opera House Covent Garden förra året. De dansade för utsålda hus i sitt tre veckor långa gästspel. Publikum var galen i de ryska dansarna, som strålade av dansglädje, lekfullhet och teknisk virtuositet. Till och med de vanligtvis reserverade engelska kritikerna lät sig förvånas och var behagligt överraskade över den förändring av inriktningen som, kompaniet har genomgåt efter en lång rad krisår. De var så begeijstrade redan i januari att de tilldelade Bolsjojbaletten priset för bästa utländska kompani. För övrigt tilldelades också Bolsjojbalettens konstnärlige ledare Alexej Ratmanskij priset för Bästa klassiska koreografi för hans humoristiska nyuppsättning av Sjostakovitjs och Lopuchovs balett Den klara bäcken från 1935.

Alexej Ratmanskij, före detta solist vid Den Kongelige Ballet i Köpenhamn, blev konstnärlig ledare för Bolsjojbaletten 2004 och har sen dess förstått att lägga en repertoar som både är aktsam mot 1800-talsklassikerna och och de viktigaste 1900-talsverken och därtill nykreationer med öppna ögon för talang både i väst och i Ryssland. En på en och samma gång historiemedveten och framåtblickande hållning som väcker respekt.
Bolsjojballetten hade i fjol somras med sig en bred repertoar med verk som Faraos dotter, Svansjön, Don Quijote, en nykreerad Askungen av den före detta Bolsjojdansaren Jurij Possochov, Den klara Bäcken av Ratmanskij, Spader Dam av Roland Petit, Symfoni i C av Goerge Balanchine. I år bjöds istället La Bayadère, Spartakus av Grigorovitj, den nyrestaurerede Korsaren och ett blandat program med verk av Asaf Messerer, Twyla Tharp och en nyhed av Christopher Wheeldon, förutom ett återseende av den engelska balettpublikens favoriter från förra året: Den klara bäcken och Don Quijote, som verkligen fyrades av över scenen som ett riktigt sprudlande fyrverkeri. Det fick extra krut från orkesterdiket, där Pavel Klinichev med ett formidabelt drive dirigerade Bolsjojteaterns orkester med en säker känsla för hur mycket han kunde pressa fram dansarna i tempo.
Och de engelske balettomanerna jublade över sina balett-darlings, som de försökte få en extra glimt av vid sceningången: den hyperflexibla tekniskt skickliga Svetlana Sacharova, den charmerande Denis Matvienko, den dramatiska Svetlana Lunkina, den temperamentsfulla Maria Alexandrova, den luftburna Natalia Osipova, koketta Anastasia Yatsenko och den nya, unga sensationellt högt hoppande Ivan Vasiliev. Som en extra krydda hade Bolsjojbaletten bjudit in den kubanske megastjärnan Carlos Acosta att dansa huvudrollen i Grigorovitjs legendariska Spartakus.

Den stora satsningen under detta års tre veckor långa gästspel med likaså utsålda hus på London Coliseum var dock nysatsningen på Marius Petipas av sjörövarbaletten Korsaren eller Le Corsaire som den hette när första versionen av baletten inspirerad av Lord Byrons dikt (The Corsair 1814) och hade sin urpremiär i på Parisoperan 1956 i koreografi av Mazilier. Under sin levnad satte Marius Petipa upp Korsaren många gånger såväl i St Petersburg (första gången 1858) och baletten har sen genomgått många mer eller mindre lyckade bearbetningar.
Nu har man gjort ett nytt försök att närma sig verkets kärna och så som det kan ha tett sig under slutet av 1800-talet. Alexej Ratmanskij har arbetat tillsammans med notationsexperten Jurij Burlaka, och man har gått till källorna och även studerat Stepanov-notationerna som numera förvaras på Harvard University, samt Adolphe Adams partitur samt Jevgenij Ponomarevs scenografi från 1899 i S:t Petersburg.
Ratmanskij och Burlaka har återupprättat librettots ursprungliga handlingsgång, så att det rent faktiskt är möjligt att följa med och förstå de för övrigt ganska kaotiska begivenheter med Medelhavspiraterna som rövar bort undersköna exotiska slavinnor mitt för näsan på den snåle slavhandlaren och den gamle Said Pasha, som ständigt köper allt fler vackra kvinnor till sitt harem. Det handlar med andra ord om mäns förhållanden till kvinnor och pengar – tvärtom, men också om frihet och girighet.
Den ädla Medora skickar blommor och ögonkast till den vackre piraten Konrad, trots att han är utfattig och hon låter sig villigt bortföras i hans famn. Medan däremot Gulnare väljer den rikedom som äktenskap med den gamle mannan innebär.
Mimen är som den ska och rör sig fritt mellan karikerande och tungan i munnen ironi till högstämt drama, när sjörövarskeppet till slut brakar rakt in i en virvlande storm och överger de två älskande ensamma på stranden i en tät omfamning.
Koreografiskt ser Korsaren ut som en riktig Petipa-balett. Det är som att se Törnrosa och Raymonda på en och samma gång. Korsaren är ett formidabelt ymnighetshorn av dansupptåg. Det ekvilibristiska slav pas de deux-et, den tempramentsfulla fribytardansen på häl och tå, de tre odaliskerna härliga variationer och den överdådiga blomstervalsen Le Jardin Animé till Leo Delibes musik med 30 dansöser i vit tutu med Medora och Gulnare i spetsen omgivna av tjänare och barn med böljande blomstergirlanger. Till och med Coliseums väldigt stora scen ser överbefolkad ut. Dessutom har man behållit det berömda Corsaire-Pas de deuxet även om det inte har gjorts av Petipa (i koreografi av Vachtang Tjabukiniami). Och Grand pas des évantails, där kvinnor med blåa solfjädrar dansar har koreograferats om av Ratmanskij så att det passar in i helheten, eftersom originalstegen inte längre finns kvar. Det är vackert elegant och klassiskt. Men också lite för mycket av det goda. Föreställningen varar i tre och en halv timme, man skulle gott kunna utesluta barndansen.
I den andra delen av repertoaren presenterade Bolsjojbaletten ett program med tre en-aktare. Här fick den lite modernare ryska balettrepertoaren representeras av en nyinstudering av Asaf Messerers balettskolebalett Danslektionen (Uruk tantsa) till musik av Ljadov, Glazunov och Sjostakovitj vars ursprungliga version är från 1960 den går i stil med Harald Landers Etudes, men saknar enligt min mening helt Landers poetiska och andliga dimension, som komer fram i ballerinans dans med sin partner.
Men Asaf Messerers Danslektionen på engelska kallas Class Concert är spännande att se, för att den redovisar i stort sett varje klassiskt steg som Bolsjojbaletten bemäktigar. Från de allra enklaste till de svåraste, från balettbarn till solister. Och det utförs med sublim virtuositet! Baletten är för övrigt iscensatt av Asaf Messerers släkting Michail Messerer.
Det friskaste tillskottet är Elsinore som, kreerades i februari 2007 (den gången med titeln Misericordes) till Bolsjojballetten av den engelske koreografen Christopher Wheeldon, som under de senaste åren varit huskoreograf vid New York City Ballet.
Tematiskt tar Wheeldon avstamp i Shakespeares Hamlet, dock utan att vara narrativ. En herre i grått (Hamlet?) iakttar fån sidan fyra pars dans i olika nyanser av förvirring och oförlösta känslor, innan han likt en dödsängel träder an hovets danser, som slutar med att alla nio dansarna ligger utsträckta på golvet, alla döda. Det är en tungsint balett, som sluter sig kring sitt tema och sitt eget deppresiva tema, på samma sätt som Arvo Pärts musik (Symfoni Nr 3) tillför ytterligare stämning av dyster medeltid.
En överdödig vitalitet råder i gengäld i amerikanska Twyla Tharps moderna balett In the Upper Room till Philip Glass bubblande minimalistiska elektroakustiska musik. Iförda randiga pyjamasbyxor och röda unisexblusar myllrar dansarna över scenen i pulserande mönster – i joggingskor och tåspetsskor. Det råder en ekvilibrism i hopp, språng och piruetter med inbrytningar av vals och jazz och steppdans.
På sätt och vis kan man se Twyla Tharps In the upper room som en modernare pendang till Messerers Danslektionen. Dansarna behärskade hela fältet, det är förbluffande ren show-off! För att inte rentav säga cirkus.
Och Alexeij Ratmanskijs nya stora uppgift för Bolsjoj blir hans nya stora version Paris i lågor (Plamja Parizja i som Vajnonen koreograferade 1932 till musik av Boris Asafjev)
. Ratmanskij ska också kreera en ny balett för New York City Ballet i 2008, som är samma år då man beräknar att återinviga den nyrestaurerade Bolsjojteatern. En strävsam människa med mycket att göra.

Bolsjojbaletten på gästspel i London Coliseum. Le Corsaire, balett i tre akter, musik av Adolphe Adam med infogad musik av Delibes, Pugni, Oldenburg, Drigo, Zabel och Gerber, libretto av J.H. Vernoy de Saint-Georges och J. Mazilier redigeret av Marius Petipa, koreografi av Marius Petipa, produktion og ny koreografi af Alexeij Ratmanskij och Jurij Burlaka, scenografi av Boris Kaminskij, kostymer av Jelena Zaytseva baserat på teckningar av Jevgenij Ponomarev (1899), ljusdesign av Damir Ismagilov, Bolsjojteaterns orkester dirigerad av Pavel Klinichev.

Tre balletter i en akt: Class Concert, musik av Glazunov, Ljadov, Ljapunov, Rubinstein och Sjostakovitj, musik av Alexander Tzeitlin, koreografi av Asaf Messerer, iscenesatt av Michail Messerer, scenografi och kostumer av Igor Chapurin.

Elsinore, musik av Arvo Pärt, koreografi av Christopher Wheeldon, scenografi av Adrianne Lobel, kostymer av Paul Gregory Tazewell, ljusdesign av Mary Louise Geiger.
In the Upper Room, musik av Philip Glass, koreografi av Twyla Tharp, iscenesat av Keith Roberts, kostumer av Norma Kamali, ljusdesign av Jennifer Tipton.

Majbrit Hjelmsbo