Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

När konsten imiterar verkligheten

2007-09-21

Fakta:

Namn: Human Imitations
Koreografi: Jyrki Karttunen
Musik: Ljud: Jukka Huitila, Jyrki Karttunen
Ensemble: Jukka Huitila, Jyrki Karttunen, Akseli Kaukoranta, Carl Knif, Antti Seppänen
Plats: Manilla, Åbo
» http://www.manillantehdas.fi/index.php?hiddenAction=showArticle&articleId=16

Jyrki Karttunens Human Imitations (2005) är sist ut i dans- och performancefestivalen Manifestos första pass och ett av festivalens självskrivna huvudnummer. Föreställningen har gjort succé under de år den spelats och samspelet mellan de fem manliga dansarna är märkt av den självtillit och gruppdynamik som kommer därur. Manifestos scen är varken liten eller stor vilket gör att de effekter gruppen jobbar med både får förstärkas och/eller försvagas utan att närvaron i rummet försvinner.
Karttunen presenterar här ett säreget scenspråk som utgår ifrån varje dansares individualitet, ett slags eget pass där röst och rörelse blandas i den egna mimiken. Denna är direkt frontad mot publiken och på så vis sökande bekräftelse men samtidigt förunderligt avlägsen. Det är aldrig nonchalant, vilket det borde kunna vara, utan snarare ödmjukt och mycket sorgset. För trots den stundtals fantastiska förvandlingen från individ- till samkoreografi skakar Karttunens värld av en scenisk sorg, en utsatthet bortom den rent koreografiska. Detta skapar stundtals bland de vackraste och mest gripande dansögonblick ung nordisk koreografi producerat under senaste åren och man blir inte riktigt klok på hur det faktiskt går till.
Konsten att imitera andra konstformer än dansen tror jag är en nyckel och det är nog lätt att skriva att Karttunens värld är ett imiterat hopplock från det bästa och det sämsta han sett och hört men någonting i Human Imitations pekar åt ett annat håll. Det finns en kraft här, en frihet gentemot både det alldeles för personliga (utsattheten) och det professionella (distansen) som gör att mötet mellan de båda alluderar och maximerar imitationens spektrum. Flera gånger under föreställningen, som i stort sett sköter sig själv med ljus/ljud/rekvisita, bryter Karttunen tids- och rörelserytmen till flera förlängda eller förkortade enheter. Detta väcker intresset och frågan kring hur rummen, människorna, sakerna och drömmarna vi omger oss med varje dag skall användas så att de kan fungera tillsammans med varandra utan att för den skull förlora sin egen integritet och sitt värde. Detta kräver i sin tur att varje liten del av scenens helhet är magnetiserad av magi, elektriskt och betydelsefull oavsett användare, och Karttunen har här hittat en ensemble som bemöter detta krav.
Och ja, Carl Knif lyser genom hela föreställningen som en mycket mörk och själutplånande fackla. Dansen och rösten får genom honom en plats att mötas på som ständigt utvidgar sin egen gräns och för en stund förflyttar han imitationen dit den hör hemma och i hans utsatthet kan vi så spegla vår egen. Hur rå och öm den verkar.

Se även www.nomadi.fi

Karl Svantesson

Fler Föreställningar

Annonser