Tecken i skyn

Den nya säsongen för Den Kongelige Ballet bjuder på ett återseende med förra säsongens största koreografiska upplevelse, nämligen Sidi Larbi Cherkaouis mästerliga L`Homme de Bois till Igor Stravinskijs likaså fantastiska Pulcinella-partitur från 1920.
Sidi Larbi Cherkaoui har tidigare arbetat som illustratör och i hans koreografi finns det klara paralleller med teckning och målning. Men till skillnad från i bildkonsten så blir ju formerna som skapas av dansarnas kroppar genast utsuddade i dansen, ändå lyckas Sidi Larbi Cherkaoui att skapa några fint formade bilder som etsar sig in i publikens medvetande. Man kommer speciellt ihåg Sidi Larbi Cherkaois hand- och armrörelser. Med en ormliknande gestik, inspirerad av arabisk dans, målar dansarna luftkalligrafi – en osynlig skrift i luften.
Utöver den delikata koreografiska formen har L`Homme de Bois också ett viktigt och samhällskritiskt innehåll, nämligen människans rovdrift på naturen. Scenografin består av två stora träd, som har tappat sina blad, inte på grund av hösten, för löven ligger ännu gröna kring stammarna. Det har alltså blivit något fel på den naturliga rytmen. Att människan själv har ställt till det hela blir uppenbart när den maskerade, elakt ondskefulle Pulcinella-figuren från Commedia dell´arte löper amok med en larmande motorsåg och fäller ett av de stora träden. Därefter blir den vackra bakgrunden med trädens skuggor omvandlad till en massiv brädvägg. Luften blir förorenad och huvudpersonerna hostar och använder flitigt sina solfjädrar för att få frisk luft. Med gemensamma krafter reser de lidande personerna upp det fallna trädet igen, men därefter faller även det andra trädet. För naturen är ju en sammanhängande helhet, all påverkan får efterverkningar.
Samtidigt som Sidi Larbi Cherkaoui utforskar naturen, utforskar kostymskaparen Hedi Slimane könet och den mänskliga naturen genom en raffinerad form av cross-dressing. Hedi Slimanes kostymer är hybrider, där han blandar traditionella sorters herr- och damkläder. Den före detta Dior-designern följer en androgyne look och klär männen i klänningar och kvinnorna slips. På samma sätt som naturens cykler hör samman, så utgör även manligt och kvinnligt en sammanhängande helhet. Hedi Slimanes designmässiga utgångspunkt är att varje människa har såväl manliga som kvinnliga sidor.
Det är unikt att få se ett så väl genomtänkt scenkonstnärligt verk som L`Homme de Bois,det är verkligen väl sammansatt såväl koreografiskt, som scenografiskt och kostymmässigt. Verket är helt enkelt ett måste för dans- och designentusiaster.

Den Kongelige Ballets Stravinskij-program bjuder också på Jorma Uotinens inte helt övertygande tolkning av av Le Sacre du Printemps. Verket vinner dock en hel del på återseendet, och med Yao Wei och Kristoffer Sakurai i huvudrollerna kan man heller inte tänka sig det dansas vackrare.
I första halvan råder en fin dynamik med huggande rörelser och aggressiva sparkar inför verkets rituella offer. Och när åtta dansare dalar ner från taket som korsfästa, eller när Kristoffer Sakurai promenerar omkring med Yao Wei stående på sina skuldror råder det en fatalistiskt spänd atmosfär som passar ihop med balettens grundstämning. Men särskilt i andra halvan av verket går koreografin i stå, och när Stravinskijs musik blir stillsam så tumlar ofta dansarna bara runt på scengolvet.
Medan Sidi Larbi Cherkaoui går in i Stravinskijs verk och uttolkar det, illustrerar istället Jorma Uotinen musiken, som om det gällde rytmisk sportsgymnastik. Därför tänker man istället på orkestern – Det Kongelige Kapels – spänstiga tolkning av Le Sacre du Printemps, efter att ha sett verket.

Torben Kastrup