Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 05 december 2020

Mogen gestaltning

2007-09-17

Fakta:

Namn: Tesoro
Koreografi: Koreografi och dans: Eva Ingemarsson
Regissör: Victoria Brattström
Filmare: Film: Niklas Rydén
Musik: Sebastian Ring
Ensemble: Eva Ingemarsson Dansproduktion på Atalante,
Plats: Atalante, Göteborg
» http://www.atalante.org/

Tänk dig att se din tillvaro fraktas iväg på ett flak. Hela huset, utrymt av
alla utom av dig. Du har inte fattat vad som är på gång. Vilken mara!
Ur drömmar som den här hämtar koreografen Eva Ingemarsson material till sin
nya dansföreställning Tesoro. Att försöka berätta för någon annan vad man
drömt är ett vanskligt företag. Hur vi än försöker återge de osannolika
turer som vårt undermedvetna tar oss med på, missar vi ofta stämningen. Den
som drabbar oss så starkt och som gärna sitter i när vi vaknar.
På scenen är allt möjligt. Eva Ingemarsson smyger sig ändå, klokt nog, in i
drömmen från vardagens omgivande ljud. Sakta stillnar mörkret kring hennes
röst och tre stora kuber på den svarta scenen.
Ljuset avslöjar långsamt en
instängd kropp i den ena. Och strax därpå ytterligare en, i den mittersta.
Så småningom befolkas även den tredje lådan. Det är samma kvinna i alla tre.
I olika storlek, form och temperament. Omkring dimensionernas försök att få
kontakt med varandra kretsar Ingemarssons återhållna dans.
Instängda kvinnor har vi sett på dansscenen förr. Gunilla Witts Den
installerade kvinnan
och Marika Hedemyrs Förpackat tillstånd glömmer jag
inte i första taget. Det är heller inte den klaustrofobiska sensationen Eva
Ingemarsson är ute efter. Hon är på jakt efter sig själv och drömmens
trängda dimensioner ger henne det laborativa utrymme hon behöver.
Det är tio år sedan hon själv senast stod på scenen. Andra har fått gestalta
dansdokumentärerna där hon finslipat arbetet med att sammansmälta dans,
film, stillbilder och text. Hur avancerad tekniken än har varit har den
aldrig blivit självändamål. Detsamma gäller i Tesoro.
Niklas Rydéns filmade
kvinna väger varken mer eller mindre än dansaren av kött och blod. Alla tre
är hon. Tillsammans.
Verket kräver den mogna kvinnans gestaltning. Trippelexponeringen tar udden
av allt som hade kunnat bli inåtspeglande pretention.
En viktig roll har
regissören Victoria Brattström, som säkert stramat upp och drivit på, precis
som det yttre ögats uppgift är. Några longörer kvarstår ändå, särskilt i de
fragment av språk som tränger ut. Orden i alfabetisk ordning, lika magiska
och obegripliga som sjörapportens stationer, är fler än föreställningen
behöver.
Tesoros djupaste insikt handlar om modet att våga dö för att kunna leva ett
annat liv.
Men
vackrast är scenen med Eva Ingemarsson i långsam, centrerad rörelse på taket
till den tomma kuben och med de andra jagen i uppmärksamt lyssnande kontakt.
Sebastian Rings varsamma musik omfamnar ögonblicket där jaget vilar,
utlämnat åt sig självt. Det är en gyllene skatt att bära hem.

Spelas på Atalante t o m 10/10.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 14/9 2007

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser