Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Hard Metal Ballet

2007-09-16

Fakta:

Namn: Before/After
Koreografi: Annabelle Lopez Ochoa, Jirí Kylián, Tero Saarinen
Musik: Magnus Rosén, Marc van Roon, Steve Reich, Maurice Ravel
Ensemble: Göteborgsoperans balett
» http://www.opera.se

Jakten på den nya (läs unga) publiken är påtaglig i Göteborgsteatrarnas höststart. Stadsteatern läser om Romeo och Julia med ett publiktilltal så aktivt samtida att det ställer Shakespeare i skuggan. På Göteborgsoperan kontrar man med hårdrock. Magnus Rosén, stjärnbasisten som lämnade Hammerfall för att utveckla sin solokarriär, är affischikon för den nya danskvällen Before/After på operans stora scen.
I stiligt jätteformat kopplar han greppet om elbashalsen där silvriga danssiluetter sträcker ut under strängarna. Det är ett tilltal med sug i blicken. Vi får se om det fungerar.
Vem som kom på idén att invitera Rosén till operan vet jag inte. Koreografen Annabelle Lopez Ochoa lär det dock knappast ha varit. Hon berättar i förhandsintervjuer att hon inte har någon tidigare relation till heavy metal, men att hon funnit samarbetet med Rosén spännande och stimulerande. Vilken tur!
Tanken är att sammansmälta den moderna dansen och hårdrocken i en form bortom de enskilda genrerna. Resultatet, urpremiären Reminiscence, det sista av danskvällens fyra stycken, är inte komplikationsfritt. En spröd klockklang inleder – en association till en av Magnus Roséns låtar som koreografen fastnat för – innan scenen lämnas öppen åt kvällens kung och hans fulla volym. Rosén fyller platsen med ödmjuk pondus. Jantje Geldof öser ljus över honom på välbekant konsertmanér. Bakom två tunna flor döljer sig slagverkarna Hans-Christian Green och Fredrik Andersson, som också får bekänna färg när slöjorna lyfter.
Dansarna kommer målmedvetet vandrande upp ur orkesterdiket, ljussatt som värsta showtrappan. Det är en öppning som spänner bågen.
Det pumpar kraft och energi, men showdans är inte de duktiga operadansarnas stora styrka. Deras känsla för gruppen och det gemensamma uttrycket tar koreografen däremot väl tillvara i avsnittet där de formar en levande rytmfigur med sina kroppar. Imse Vimse spindel tänjer hon däremot på till leda.
Reminiscence är Annabelle Lopez Ochoas första längre stycke och dessvärre märks det. Ibland ser det ut som om hon inte riktigt vet vad hon ska hitta på mellan de frenetiska rusningarna runt scenen.
Lopez Ochoa jobbar i många genrer, både inom dans och teater. Hon är av belgiskt-columbianskt ursprung, internationellt verksam med Belgien som bas. Att hon deklarerar sin nyfikenhet på skådespelare och med det menar vad som ska berättas på scenen, gör henne extra intressant för Göteborgsoperan där danskompaniet har en dansteatertradition att förvalta.
Men Reminiscense landar snarast i en förutsägbar iscensättning av idolkonsertens fenomen. Kring Magnus Roséns bas flockas de djärvaste kvinnorna. De sätter ackordet och brister ut i dans. Men Lopez Ochoa fastnar i yviga stereotypa figurer helt underordnade kraften i musiken.
Vad hade hänt om hon istället gått emot? Om hon hade litat mera på det otroligt välavvägda, koncentrerade rörelsespråk hon visar i duetten Before/After som inleder aftonen. Angelina Allen och Fernando Melo dansar det täta relationsdramat hyperkänsligt och vackert mot Marc van Roons urbana ljudfond. Det är njutbar dans där kroppen sjunger starkt och rent.
Skärpa och exakthet kräver också Jirí Kyliáns Falling angels, en repris från förra säsongen som med fördel ses igen. I de perfekta rytmerna gömmer Kylián en gäckande oro som skapar underbar humoristisk kontrast. De åtta dansarna och fyra slagverkarna – som live spelar Steve Reichs Drumming – gör ett minutiöst arbete där samstämmighet bara är förnamnet. Det känns betryggande att dansarna inte bara klarar de tekniska kraven utan även lyckas förmedla Kyliáns underfundighet.
Att sätta fyra korta stycken på rad utan paus är att utmana publikens tålamod med halvlånga avbrott för scenbyten. Det är svårt att få flyt i kvällen.
Göteborgsoperans orkester finns inte med i programmet, men tre av kvällens fyra verk bjuder ändå på levande musik. Förutom Magnus Rosén och slagverkarna är det Joakim Kallhed på flygel. Hans spelar Maurice Ravels Gaspard de la nuit till Tero Saarinens Gaspard, en romantisk flod av rörelse. Fem dansare gungar runt i en dimma där Mikki Kunttus ljus spelar som vore det en levande orgel.
De sugande och svävande rörelserna engagerar armar, bål och ben i långa utfallande sträckningar. Vi känner igen det från andra Saarinenkoreografier. Det är för långt, men stundom vackert och Saarinen ger rörelserna sista ordet.

Det går igen i kvällens avslutande scen, kanske den bästa av alla. Där ser vi dansaren så hängiven sin konst att hon inte märker att showen är över. Dansen lever av egen kraft.

Before/After spelas t o m 27/9

Texten är tidigare publicerad i Göteborg-Posten 10 september 2007.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser