Sommarballet utan koreografiskt solsken

Alexander Kølpins Sommerballet på Bellevue Teatret är som en saga: Man ska ta sig igenom hemskheter innan det händer något fint och vackert. Först när man har kommit fram till programmets fjärde och näst sista verk dansas det något som gör det värt att ta sig till Bellevue för att titta på, nämligen ett kort utdrag ur Jirí Kyliáns Whereabouts Unknown. Italienska Francesco Nappa och den enormt skickliga tjeckiska Natasa Novotná rör sig i ultrarapid över scenen, de stöter ihop och ett magiskt vackert pas de deux tar sin början. Jirí Kylián har i sitt verk Toss of a Dice (2005) arbetat med en scenografi, där en stor mobil a la Alexander Calder, skapad av den japanske konstnären Susumu Shingu, svävar över – och mellan dansarna, men här i Whereabouts Unknown är det Natasa Novotná, som utgör själva mobilen. Hon balanserar på Francesco Nappas skuldror och rygg och rör sin kropp så långsamt och mjukt att man kunde tro att det råder en svag sommarvind som får hennes armar och ben att dingla i luften.
Jirí Kylián är en mästare på att göra långsamt glidande koreografi, som samtidigt ser lekande lätt ut, men som kräver otroligt duktiga dansare, som kan skapa det flytande intrycket, och som gör att den långsamma dansen inte blir till staccatto. Och den förmågan besitter verkligen Francesco Nappa och Natasa Novotná, de svävar lätt iväg över scenen i fullständig samklang med Arvo Pärts musik.
Men dessförinnan publiken får chansen att njuta av detta överjordiskt vackra pas de deux får de lyssna på en Balkan Rhapsody av Edhem Jesenkovic.
I nostalgiske vagabondkostymer, som i Fellinis La Strada, ropar och skriker dansarna sig igennem det mesta av detta verk, där det i hög grad saknas dans. Dessa meningslösa rop – i och utanför toalettbås – tillsammans med elektroakustiska ljud blir bara till en lång och olidlig kakafoni.

Man frestas också att kalla Alexander Kølpins eget verk Woman, för meningslöst. I verket rör sig tre tre dansöser kring en lodrätt stång på höga klackar och iförda sexiga underkläder smyger de sig liderligt kring stängerna. Ja dessa långbenta kvinnor är snygga och väldigt fina dansare, men än sen? Lesbiska lekar och lite sadism kan inte bli till danskonst, även om Kølpin har försökt ge lite innehåll i sitt heta verk genom att referera till Harald Landers Etudes. Woman börjar nämligen på samma sätt som Harald Landers kanoniserade verk med uppvärmning vid stången, som dock inom kort ställs på högkant och blir använda som poles. Men varför hänvisa till Etudes, när denna referens inte används på annat sätt? En dialog med Harald Landers verk skulle kanske ha kunnat ge lite konstnärlig tyngd till något som man för övrigt kan få se på så många andra ställen i staden.
Den dunkla nattklubbsartade belysningen fortsätter och den råder i alla verk i programmet. Vad är de konstnärliga motiven för att scenen ska hållas i mörker under hela kvällen?
Det är lika irriterande som den introduktionsfilm, som spelas före varje verk. Att få höra dansarna svara på löjliga frågor om vilken del av deras kropp som de tycker bäst om och vad de tycker om Köpenhamn och om annat som de tycker om, kan inte vara intressant för andra än skvallerjournalister.
Programmets inledande verk, Playground av Franceso Nappa, är trots allt en skojig och underhållande bagatell, och bra som början på Sommerballetten. Här råder det cirkusstämning med clownerier och gycklare, en vakumförpackad kvinna, masker och magiska skrin. Det är lustigt på samma sätt som i nöjesparken Bakken, som finns bakom Bellevue Teatret, men verket är också snabbt överstökat.
Även i kvällens sista verk finns det referenser till lättsamma nöjesinrättningar. I Better Believe är det kvinnornas omfångsrika klänningar, de stora rörelserna, den teatrala och flimrande stilen som ger associationer till showdance i revyer och cabareter, men också till Alvin Aileys färgrika och underhållande stil. Verket innehåller många intressanta uppslag, men när dansen håller på att bli intressant så sker det plötsligt en förändring, och det hela ändrar karaktär. De många avbrotten gör att verket aldrig lyckas attrahera åskådaren, och det är som om koreografen Alexander Bourdat vill alltför mycket på alltför kort tid.
Samma sak kan sägas om Sommerballettens program i sin helhet. Det saknas helt enkelt en röd tråd och ett koreografiskt fundament i programsättningen.

Programmet spelas till och med 30 september.

Torben Kastrup