Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 03 mars 2021

Mogen frukt smakar bäst

2007-09-05

Fakta:

Koreografi: Mats Ek/ Jiri Kylián
Musik: Fläskkvartetten
Ensemble: Anan Laguna, Michail Baryshnikov
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Det sägs att våra särdrag förstärks när vi blir äldre. På gott och ont. Tar
vi det från den ljusa sidan borde det innebära att en dansare som är djärv
och karismatisk redan som ung, bara blir bättre med åren. Vilken paradox då,
att karriären brukar anses vara över runt 40-årsstrecket. Låt vara att yrket
hör till de hårdaste; att slitet på kroppen är större än en normalmotionär
någonsin kan ana, att arbetslivet börjar redan i barn- eller åtminstone
ungdomsåren och att konkurrensen är grym.
Men dans är så mycket mer än
spänstig teknik, höjd och fart. Till konstnärligheten hör också ett stort
mått av mognad. Det som brukar komma med livserfarenhet. Och som i
förlängningen skapar mod och vilja att söka vidare, hitta vidgade uttryck,
våga sätta på spel.
Erfarna dansare borde tas bättre tillvara.
Tack och lov finns det några som framhärdar. Och koreografer som tar dem
till tillvara.
Köerna ringlade till Dansens Hus i Stockholm, när det var storfrämmande och Michail Baryshnikov och Ana Laguna dansade ett nytt stycke av Mats Ek. Det var
ett sensationellt mästarmöte.
Michail Baryshnikov är en av världens bästa dansare. I januari fyller han 60
år, men fortfarande står han mitt uppe i sin glänsande karriär. Han bara
bygger på och bygger på. Baryshnikov är född i Lettland och utbildad i den
klassiska ryska balettraditionen. Fram till 1974 var han Kirovbalettens
stora stjärna.
Efter avhoppet i USA upptäckte han att koreografin
utvecklades mest av de moderna koreograferna. Han inte bara tillägnade sig
själv nya tekniker utan tog också till uppgift att sprida modern dans i
världen. Han arbetade flera år vid The American Ballet Theatre och driver
numera White Oak Dance Project och även ett centrum för konstnärligt utbyte
i New York. Dessutom har han rönt stora framgångar som skådespelare.
Han
Oscarsnominerades för en roll i dansfilmen Vändpunkten (Turning Point), från
1977. 1985 spelade han mot Helen Mirren i Vita nätter och senast har han
nått en ny publik med en framträdande roll i teve-serien Sex and the city.
Och nu dansar han i Mats Eks duett Ställe tillsammans med Ana Laguna, också
hon en av världens bästa, numera pensionerad från Cullbergbaletten.
Bland
uttolkarna av Mats Eks koreografier är hon den allra främsta.
Det blir ett avklarnat möte med dansen djupt förankrad i självaste livet.
Inför en andlös och fullsatt salong spänner de två dansarna trådarna i en
relation mellan man och kvinna. Nu och då tvinnas både enkelt och
komplicerat, tätt i vartannat. Allt hör samman men drar ändå isär.
Paret pendlar mellan sina väletablerade, ömma vanor och aggressiva
uppgörelser. Fläskkvartetten eldar på och bäddar in med en musik som, precis
som koreografin, gör historien närvarande i nuet.
Ett enkelt bord står, som alltid hos Mats Ek, i centrum. Under det en matta.
Kring denna vardag cirklar parets rörelser. Alltsammans enkelt och klart
belyst av Erik Berglund.
Koreografin är lika skarp och tydlig, Mats Ek i sin renaste essens. Det är
dans som kräver just så erfarna artister som Laguna och Baryshnikov. Dansare
som kan förvalta varje detalj, i rörelse OCH tanke. Runda mjukt och skära
skarpt. Att sopa under mattan är ett begrepp som Ana Laguna konkretiserar
med förunderlig komplexitet. På samma sätt laddar Michail Baryshnikov
mannens behov av någon gång erövra toppen, göra sig till herre på bordet.
Skillnaden i de två dansarnas bekantskap med Eks koreografi blir en
genusladdad kvalitet. Lagunas självklara rörelser, växlingarna mellan tyngd
och lätthet, mellan vinklade leder och sträckta linjer, utgör en trygg och
kvinnlig bas i prövningarna. Baryshnikovs mer tydligt tillägnade
rörelsespråk ger en ton av manlig valhänthet i relationen, hur elegant och
fantastisk dansaren än är.
Det är ett exempel på hur Mats Ek skickligt
utnyttjar och förädlar just dessa två dansares genuina erfarenhet.
Duetten är bara drygt tjugo minuter lång. Hur fullödig den än är räcker den
inte till en föreställningskväll och Sverigepremiären på Jirí Kyliáns film
Car-Men har därför valts till förspel.
Kenneth Kvarnström har lagt ribban
högt för sin avslutande säsong som konstnärlig ledare för Dansens Hus.
Kylián hör också till de koreografer som intresserar sig för äldre dansare.
Som konstnärlig ledare för Nederlands Dans Theater (NDT) skapade han
seniorkompaniet NDT 3 och den fartfyllda filmen har han valt att göra för
”dansare mellan 40 och döden”.
Carmentemat förhåller han sig lika drastiskt som lekfullt till. De fyra
dansarna – Sabine Kupferberg, Gioconda Barbuto, Karel Hruska och David
Krugel – lever ut sina drömmar och konflikter bland skrot i ett ödelagt,
ogästvänligt landskap. Stilen är crazy, med trådar långt bak till Svenska
balettens filmiska äventyr i början av förra seklet.
Att mycket av dansarens
uttryck sitter i ansiktet får vi bevis för. Och att leklusten inte lämnar
oss – varken dansare eller publik – även om vi blir äldre, understryker Jirí
Kylián med full gas.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 29 augusti 2007

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser