Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 01 december 2020

Bäst i världen

2007-08-29

Fakta:

Namn: Ställe och Car-men
Koreografi: Mats Ek & Jiri Kylian
Musik: Fläskkvartetten
Plats: Dansens Hus Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Förväntningarna har varit så upptrissade att det börjat kännas oroligt. Ingenting kan vara så bra som det sägs att Michail Barishnikov är. Eller var. Världen bästa dansare har det fastslagits att han är av olika auktoriteter. Lite för kort, egentligen, men desto mer precis, tekniskt fulländad och dramatiskt skicklig.

Men så går han sakta över scenen, liten, smal, det är sant, men med den där sällsamma förmågan att bära ett komprimerat kroppsuttryck. Han rör sig lätt, snabbt, med en dramatisk sving som doftar ryskt, och en generöst leende gest som klingar Broadway. Barishnikov flyttar in i Mats Eks rörelsevärld och möblerar om i den lite grann.

Hos Mats Ek står bordet där det stått, hemmet, familjens och parförhållandets massiva symbol. Ana Laguna har redan suttit vid bordet i decennier, här är hennes hem. Eks rörelsespråk är hennes, just hennes rörelse och kropp har varit hans laboratorium. Den där raka handflatan som får skjuta en pil ner i mattan, det vinklade benet som får vifta spasmodiskt ut mot intet. Ana Laguna vilar helt i detta, lugn och säker, glider mellan humor och allvar med fötterna på jorden, bredvid Baryshnikovs trimmade lättflyktighet.

Och verket Ställe är en fortsättning och en fördjupning av ett tema som är Mats Eks syn på Scener ur ett äktenskap. Med Rök 1996 prövade han först bordet-mannen-kvinnan och han har sedan varierat temat som inslag i andra koreografier. En nerkokt, gripande miniversion, Ett minne, dansade han själv och Ana Laguna tillsammans vid Cullbergbalettens 40-årsjubileum i februari i år. Som nu med Fläskkvartettens makalösa gung mellan ensligt vemod och maffig rock. Det är en dikt om tvåsamhetens lycka, men också om dess maktkamp, ilska, komiska ryck och tragiska insikt: någon gång tar detta slut. Konkretionen (bord, matta, kavaj) ställs mot abstrakta begrepp som harmoni, gemenskap, slitning, förståelse, främlingskänsla.

I ett solo lägger Baryshnikov till ett drag av självdestruktivitet som jag aldrig sett hos Mats Ek, ett inåtvänt våld mot sig själv, som gröper ur och fräter. Det hettar till och sticker ut. Men ofrånkomligen finns i Ställe en känsla av summering. Mats Ek vänder sig om och samlar ihop ett tema, vänder och vrider det ytterligare. Ana Laguna dansar med ett leende, nästan överseende mot sig själv: nej, det ser inte ut som förr, men är fantastiskt vackert ändå. Mikhail Baryshnikov, har en lång och fabulös dansarkarriär bakom sig, som klassisk dansare tekniskt virtuos, som samtidsdansare fri och mångsidig. Utifrån sin högst speciella kunskap och rutin glider han tyngdlöst, lustfyllt och undersökande in i en tonart som är jordad, solid, fast.

Före den 22 minuter långa Ställe visas en halvtimmes film av Jirí Kylián, Car men. En galen mix av slapstick, mim, stumfilm till skrammelversioner av Bizets Carmen. Roligt! Parafras och paradox, och summan av kardemumman är någon slags klokskap om livets gäckanden ändå.

Men bäst i världen, sent i augusti 2007, är kombinationen av Eks koreografi, Lagunas kongenialitet och Baryshnikovs lyckliga dansbriljans.

Pubicerat i Expressen 28 augusti 2007

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser