En sommarnattsdröm

Platsen kan inte vara vackrare när Dansk Danseteater bjuder in svenska och norska kollegor till dans i den fortfarande ljusa nordiska sommarnatten. Traditionen trogen äger Copenhagen Summerdance rum på Politigårdens eleganta gård som är omringad av pelare inspirerad av Pantheon. Copenhagen Summerdance 2007 är ett väldigt väl sammansatt program på mycket hög konstnärlig nivå. Eller himla hög nivå, frestas man nästas att säga ute under den ovanligt ljumma och vackra sommarhimlen.

Inom bildkonsten är skisser ofta väldigt uttrycksfulla och besitter en stark närvaro och vital omedelbarhet och så känns också Marie Brolin-Tanis koreografi To Dream som utgör en skiss till ett verk som har premiär på Operaen i Köpenhamn i november. Dansaren Melody Putu, som Marie Brolin Tani har tagit med sig från Skånes Dansteater, är huvudperson i To Dream, och det är hans personliga upplevelser och erfarenheter från sin uppväxt under apartheid i Sydafrika, som verket handlar om. Tillsammans med två kvinnliga dansare skapar Melody Putu den ena skulpturala positionen efter den andra. Oväxlande råa kraftfulla lyft och försiktiga poser som påminner om Michelangelos skulptur Den döende slaven. Marie Brolin Tanis koreografi har helt enkelt allt: Vackra rörliga armar, vibrerande fingrar, steg i ultrarapid och ett högt suggestivt tempo i rituell stamdans.
Den fina musikern Henrik Munch från bandet Sorten Muld samt från otaliga teaterföreställningar, har skapat ett spännande och otroligt bildrikt ljudcollage, som innehåller allt från trummande rytmer till tuppar som gal. Munchs flotta ljudcollage harmonierar på bästa sätt med Marie Brolin Tanis koreografi, allt går ihop i en högre enhet, och det är svårt att bärga sig ända till november med att få se hur denna guddomliga skiss blir som färdigt verk.

Vaslav Nijinskijs L’apres-midi d’un faune (En fauns eftermiddag) har nytolkats av Tim Rushton i ett solo koreograferat till Johan Kobborg som är anställd som solist vid The Royal Ballet i London. Med narcissism och självcentrering speglar sig Kobborgs faun i det turkosa ljuset som silar ner över scenen och levandegör en skogssjö. Sittandes vid vattnet utforskar faunen först sig själv med mjuka försiktiga rörelser, lite senare hoppar han lätt och ljudlöst runt i gläntan i skogen och utforskar nyfiket världen omkring sig för att till slut försvinna bakom Politigårdens pelare, som illuderar träd.
Om det verkligen finns faun-väsen, så ser de nog ut så som Johan Kobborg gör i detta verk. Det kan inte vara på annat vis. Med sin helt igenom musikaliska interpretation ger han liv och gestaltning till det märkliga väsendet till den grad att publiken – i alla fall under själva dansen – inte behöver tvivla på dess existens.

Från Norge kommer kompaniet Carte Blanche med verket This night of no moon dansat av fyra dansare i pyjamasaktiga kostymer. Det är en drömsk och mardrömsaktig koreografi, som passar fint ihop med Bent Sørensens nya spännande partitur.
Den surrealistiska stilen kommer till uttryck i blixtsnabba rörelser och lyft, som plötsligt blir långsamma, som om dansarna plötsligt inte kunde röra sig, utan har blivit fångade och fasthållna. Och när de manliga dansarna lyfter upp sina kvinnliga kollegor i uppfinningsrika positioner utan att parterna ser på varandra, till exempel så blir Lena Meland lyft och buren i diverse positioner allt medan hon stirra dockakigt ut i publiken. Hennes på ett vis både tomma och nyfikna blick är både lustig och märklig – likt ett Hamsunskt mysterium.
Aftonenes övriga tre verk är allesammans av Tim Rushton och dansade av hans egen Dansk Dansteater. Allra bäst är Bach Suites, med baklänges steg vickande höfter, spastiska rörelser och imponerande hopp med hela kroppen där dansarna ligger på magen och ryggen och spritter i ett hopp från horisontalläge. Verket utgör en festlig öppning på kvällens dansprogram.
Mycket underhållande är också utdraget ur Graffitti, som påminner om en tecknad serie, där dansarna illustrerar Willian Burroughs text direkt.
Svagast är aftonens final som är ett utdrag ur Animal Park, där de olika karaktärernas historier framstår som alltför fragmentariska. Det blir obegripligt när en dansare gestikulerar att hon är blind medan en annan dansare agerar fullständigt hysteriskt. Vad är egentligen meningen? Den undrande publiken kan få svar på sina frågor på Dansk Danseteaters höstsäsong då kompaniets många nya dansare medverkar i Animal Park i sin helhet.

Torben Kastrup