Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Dans för gudar och människor

2007-07-30

Fakta:

Namn: Ballet på Grønnegårds Teatret
Koreografi: Balanchine, Tim Rushton, Jorma Elo, Bournonville
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Kunstindustrimuseet på Bredgade i Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

I den sena aftonsolens glans på Grønnegårdsteatrets friluftsscen på Kunstindustrimuseets gård i Köpenhamn gör Kristoffer Sakurai sin entré som Apollon i Georg Balanchines neoklassiska balett med samma namn. Att alternera som guddom i ett parti med Den Kongelige Ballets blivande balettchef, kan inte vara någon lätt uppgift. Kristoffer Sakurai lyckas dock till den grad inta scenen med utstrålning och närvaro som är en gudomlighet värdig.
Till Balanchines lite kyligt sofistikerade stil tillför han en glödande energi och en munter lätthet, som verkligen passar väl in på en friluftsteater. På en scen omgiven av lindar med lövverk som böljar för vinden skulle en mer teatral tolkning av Apollon ha verkat helt fel, ja rentav komisk. Här ute i grönskan är en gud med mänskliga drag att föredra istället för en fjär och upphöjd gestalt.
Och i Kristoffer Sakurais pas de deux med musan Terpsichore, helt fantastiskt dansad av en förföriskt leende Silja Schandorff, finns det dessutom en djärvhet, som får Balanchines balett att verka fullständigt samtida och pågående.

Pågående är också Tim Rushtons verk Triplex, en pas de trois till musik av Johan Sebastian Bach. Det flörtas vilt och vickas flitigt med underlivet. Vem hade trott, att det kunde dansas så förföriskt fräckt till gamle Bach? Som alltid koreograferar Tim Rushton med stor musikalitet, en uppfriskade idérikedom och fin humor. Det blir komiskt som en stumfilm när dansarna agerar vilt och dramatiskt utan att för den skull röra sig ur fläcken. Likt en sann filmdiva charmar Louise Østergaard sina bägge manliga danspartners – och inte minst publiken – med koketta leenen och förföriska ögonkast.

10 to Hyper M av Jorma Elo är en koreografisk delikates med en blandning av ingredienser från balett, electric boogie, modern dance och streetdance. Precis som genren är en blandform, så består styckets två dansare också av en sammanblandning av DNA från människor, fåglar, ormar och ödlor. Dansarna gestaltar två svarta sagodjur som har slagit sig ner i Kunstindustrimuseets trädgård tillsammans med alla andra vanliga duvor och de får publiken till att både le och rysa. Det är ett groteskt, närapå diaboliskt verk, som utgör ett lämpligt komplement till den lätta sommarerotik som präglar programmets övriga verk.

Finalen är traditionen trogen med Pas de six och Tarantella ur August Bournonvilles Napoli. Även om det inte finns några kulisser på scenen, passar omgivningen väl in, med Kunstindustrimuseets måleriska gård, de beskurna lindarna och de lågt flygande duvorna är som skapta för Bournonvilles nationalromantiska universum, och det är forståeligt, att Den Kongelige Ballet gärna vill visa upp sin Bournonville, men varför ska det just vara den tredje akten ur Napoli? För omväxlings skull, kunde det ha varit trevligt att få se något annat av den gamle mästaren. Och om man samtidigt också kunde investera i en bättre musikanläggning, som inte låter som en knastrig inspelning från 70-talet, så skulle allt vara perfekt…
.

Vidare turné till Sønderborg, Kolding, Århus, Skagen, Kerteminde, Sorø, Fredensborg och Ishøj. Gratis föreställningar på turnén i i Danmark.

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser