Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

I Andersens vattenspegel

2007-07-26

Fakta:

Namn: Den Lille Havfrue
Koreografi: John Neumeier
Författare: Balett fritt efter H.C. Andersen,
Musik: Lera Auerbach
Plats: Staatsoper Hamburg
» http://www.hamburgballett.de

John Neumeier har med fint resultat gjort H.C. Andersen till huvudrollsinnehavare i sin reviderade version av Den lille havfrue vid nyuppsättningen i Hamburg.

När Den Kongelige Ballet våren 2005 hade urpremiär på John Neumeiers Den lille havfrue såsom varandes den första helaftonsbaletten skapad för den nya Operaens stora scen (Operaen på Holmen i Köpenhamn) med nyskriven musik av Lera Auerbach med en fulltalig symfoniorkester i orkesterdiket (för närapå 100 musiker), blev det till en lagom spännande föreställning. Den biografiska tolkningen av sagan var idemässigt intressant, men dramatiskt var baletten stundtals allt för lös i strukturen. John Neumeier lyckades emellertid fascinera visuellt med sin eleganta och minimalistiska scenografi med rörliga neonvågor, ett stiliserat båtdäck och klaustrofobiska rumsinteriörer. På liknande vis blev även den lilla sjöjungfruns rörliga fiskstjärt inhöljd i långt blått sidentyg använd med stor koreografisk fantasi. Men ibland förlorade sig verket i longörer och upprepningar som tillsammans med den stundtals bullriga musiken som kom att tynga föreställningen som helhet.
Neumeier kom dock tillbaka till Köpenhamn för att göra små justeringar och till nypremiären i september 2005 var den bland annat lite nerkortad.
Till den tyska premiären med John Neumeiers eget kompagni i Hamburg har han inte desto mindre tagit itu med det hela med större frenesi och låtit reorkestrera Lera Auerbachs partitur (till bara 70 musiker i orkesterdiket) med en musik som på ett tydligare sätt betonar skillnaden mellan Sjöjungfrubalettens två världar. Det har medfört att den första aktens undervattensvärld har fått en mycket ljusare och lättare klang med ekon av ljud från båtskrov, klockklanger och sirensång med en metallisk närapå japanskt ljudande flöjtton med hjälp av det elektroakustiska instrumentet Theremin, i kombination med försteviolinistens smärtsmäktande vinande längtan. Men den andra akten präglas fortfarande av buller och bång och atonalitet.
Numera bubblar John Neumeiers havfrue-koreografi i den första akten av lekfull ungflicksaktig lycka, som skapar en bättre kontrast mot den andra delens fartygsdäck och de mer brutala orgiastiska danserna på land – som en slags civilisationens bakkanaler) – som för övrigt också har stramats till en smula, men dessvärre inte tillräckligt.
Fortfarande tycker jag att det finns en hel del steg som går på tomgång, när de på olika sätt ska försöka skildra en ytlig livsstil, men som i överförd bemärkelse handlar om att dra ut på den pina som det innebär för Den lilla sjöjungfrun att vara på land.
Exempelvis ledsagas Havshäxan av ett demoniskt dansfölje med stora punkperuker vid bröllopsfesten. Lika klicheaktig och trist är Neumeiers syn på humor, som när exempelvis ungmatroserna hoppar extra högt på däcket, eller när när de snörpiga klosterskoleflickorna går på tå i gåsmarsch. För övrigt är den övergripande strukturen i baletten likadan som i Köpenhamn.
Nytt är dock ett skärpt fokus på H.C. Andersen-figuren, som i Hamburg tillåts anta en tydlig form, så att det inte behöver råda något tvivel om att det är han som är saggans upphovsman, och att han gör det utifrån sina egna livserfarenheter och känslor. Det vill säga: Den lilla sjöjungfrun speglar Andersen själv, på samma sätt som Prinsen är en reflektion av Andersens älskade ungdomsvän Edvard Collin och Prinsessan är Henriette, som Edvard gifter sig med. Med mimisk gestik berättar Andersen-figuren delar av sagan om Sjöjungfrun med fiskstjärten, som därefter får en kropp och blir levandegjord av den dansande sjöjungfrun. Och som den geniala sammanbindande länken mellan undervattensvärlden och den fasta marken, som mellan balettens stumma värld och sagans ordkonst, använder sig Neumeier av en stor vit snäcka som ljuder av havets brus. Alltså inte som vid premiären i Köpenhamn ett litet knappt synligt foto av Edvard Collin som Andersen tappar i vattnet.
Dessutom gestaltas rollen som H.C. Andersen av före detta solodansaren vid Det Kongelige Ballet Lloyd Riggins, som bidrar med sin fantastiska uttrycksfullhet. Hans tolkning av H.C. Andersen är inte någon som är bedrövad av sorg eller drar som ett spöke genom föreställningen som en iaktagare. Nej han lever, leker, förälskar sig och lider med sin lilla sjöjungfru, vars kärlek inte blir besvarad.
Riggins inkarnerer H.C. Andersens tragiskt lidande själ helt och fullt med ansiktsuttryck, händer, armar och kropp som både berättar sagan och historien om mannen som skapade den.
I rollen som den lilla sjöjungfrun är den lilla Silvia Azzoni rörande som ett litet slokörat och försummat barn (jag föredrar dock Det Kongelige Teaters sublima Marie-Pierre Greve), som stundtals tror, att hon har lyckats fånga in prinsen och väcka hans hågkomst av deras första mötes virvlande lyckorus i de blå havet, medan den vackre Carsten Jung är en sorglös high society-typ, som nog skulle behöva ett par extralektioner i att svinga en golfklubba på ett övertyganse sätt, men som däremot besitter ett väldigt självklart tangogrepp om den mopsiga Prinsessbruden, den långbenta Hélène Bouchet. De två är som gjorda för varandra.
Men vad skulle Prinsen kunna ha för glädje av ett klumpigt barn – annat än till lite underhållande lek?
Den däremot mycket kraftfulle Otto Bubenicék fullkomligen ångar av stingande alvar och dräparinstinkt i sin roll som Havshäxan.
De dramatiska kärnpunkten i John Neumeiers Den lille havfrue framstår med andre ord knivskarp, ligesom hans förmåga att skildra hur smärtan i den ouppnåeliga kärleken både kan vara poeisk och hjärtknipande. Mötet mellan den lyckligt simmande Sjöjungfrun och den avsvimmade drunknande prinsen som njuter av varje havsvåg, utan att vara medveten om detta, är vackert.
Det är hjärtskärande varje gång prinsen är på vippen att komma ihåg sin livräffande Sjöjungfru, för att sen hastigt slå bort det hela. Det är absolut ett av Neumeiers geni-drag, att han i dansens form lyckas förmedla H. C. Andersen-sagans berättelse om den omöjliga kärleken, längtan och lidandet, men också att han till sist för egen del låter Andersen och Sjöjungfrun smälta samman som en synkront roterande dubbelstjärna på himlen. Likt två karaktärer, som speglar varandra inbördes – och samtidigt förgör varandra.
Hamburg-publiken satt på helspänn i flera sekunder efter slutbilden innan bifallet brakade loss. Det sedvanliga buropet kom också från den högra sidan, men den här gången blev det bemött av en riktig orkan av bravorop från hela teatern. Alla vill ha direkt valuta för pengarna! Man tvekar inte att skrika ut sin besvikelse eller sitt bifall, men den här gången var det bravoropen som vann.

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser