Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Luxemburg – från bank- till kulturparadis

2007-07-18

Fakta:

Namn: Drown Desdemona
Koreografi: Philippe Talard
Ensemble: Théatre Nomade Transparent
Plats: Grand Théatre de Luxembourg

”Alla dramatiska händelser som du själv varit med om eller som du hört talas om, ta dem i beaktande. Händelserna är alltid de samma, det är bara de olika aktörerna som skiftar.”
Det skriver den romerske kejsaren Markus Aurelius i sin Pensées pour moi-meme, ord som Philippe Talard, konstnärlig ledare och koreograf för Théatre Nomade Transparent, använder som ingress i programhäftet till sin senaste kreation Drown Desdemona, som nyligen haft premiär på Grand Théatre de Luxembourg. Landet där man idag tycks satsa allt på kultur.
Det gäller nte bara dans, teater, opera utan lika mycket på utställningar, performances och cirkus.
Under det sista året har stadsbilden dessutom utökats med två nya byggnader – ett fascinerande modernt museum ritat av Pei – samme arkitekt som ritade Louvrepyramiden – och ett konserthus – La Philharmonie – med ytterligare en världskändis som upphovsman, Christian De Portzamparc.
Allt är sponsrat av olika banker! Luxemburg- från bankparadis till kulturparadis – visst låter det lovande.
Med en nyligen invigd TGV-linje (snabbtåg) ligger dessutom Paris på en timmas avstånd så nu är det verkligen värt att kolla vad som händer där.
Philippe Talard, tidigare chef för Mannheimbaletten, är numera frilansande koreograf med hemort Luxemburg. Drown Desdemona är hans första verk med sitt nystartade kompani.
Tidigare har han arbetat i olika fängelser med att försöka få fångarna att med sina kroppar göra sig förstådda. Spy ut sin ilska, som Talard säger när jag får en pratstund med honom.
– Alltid som koreograf, aldrig som regissör eller psykolog, tillägger han. Det är kroppsspråket jag hela tiden arbetar med för att försöka nå in bakom fångarnas ofta våldsamma aggressivitet.
Denna verksamhet har förvisso satt sina spår i Drown Desdemona. Ondska, orättvisa, misstänksamhet mot allt och alla, övertygelsen att vara orättvist straffad, inte få komma till tals, inte bli förstådd. Men också alla grymheter som utspelar sig dagligen framför våra ögon – krig, oskyldiga offer, flykten bort för att försöka finna en trygg plats för överlevnad, mötet med en oförstående omvärld eller helt enkelt mista livet på någon överfylld flotte.
I Drown Desdemona använder Talard Shakespeares förevigade Othello för att försöka övertyga oss om att egentligen ingenting har hänt. Sex klassiskt skolade dansare, skickliga på att uttrycka de mest subtila nyanser med sin emotionella gestik, i konstant sökande efter nya sidor i sin rollgestaltning ger föreställningen sin styrka.
Dansspråket är modernt, rått och expressivt, skickligt ciselerat in i minsta detalj. Liksom på filmduken i fonden där bilderna växer in över varandra i en lång rad eleganta övergångar och allt verkar ske bortom tid och rum.
I trettio olika scener, hämtade från Shakespeares verk, får vi tränga in i Desdemonas,Othellos, Emilias, Iagos, Biancas och Cassios sökande efter sina respektive jag.
Monstruösa sammanbrott, våldsamma möten där havets vågor på filmduken påminner oss ständigt om att allt upprepar sig i all evinnerlighet.
Morens ensamma sökande, hans kast från ensamhet till oresonlig svartsjuka dyker upp med jämna mellanrum på filmduken för att i slutscenen definitivt sugas upp av havet, en oändlighetens kraftkälla, här en symbol för människans andliga frihet.
På scenen står tre modulerbara kvadratiska till hälften genomskinliga rumsliknande volymer. Ett slutet rum, konkret som mentalt. Det är här dansen pågår. En kontakt-dans där varje dansares frihet är begränsad, där var och en kämpar för sin egen överlevnad, där kvinnorna söker sin frihet genom att göra männen svartsjuka och där de ges tid till våldsamma konfrontationer.
Föreställningen är koreografiskt uppbyggd i tre faser -kvinnornas kamp för att hävda sina personligheter ställs mot männens där krig och grymheter där machoenvälde härskar.
De sex dansarna rör sig inom de olika modulerna, som fångade i celler för att i slutändan förvandlas till sina egna domare i sin kamp för tillvaron.
Otydliga, oförståeliga ord sipprar fram från dansarna, då och då avbrutna av en sångerska vars röst griper tag i oss alla.
Verdis arior. En dröm, eller verklighet?
Musiken som ackompanjerar hela föreställningen är delvis live och lika originell som effektfull.
Framför scenen sitter två musiker. En med ett klassiskt instrument – en cello – den andre med en packe gamla telefonkataloger och en gammal skrivmaskin som han slår takten med. Bladen i telefonkatalogen som ju framkallar sina typiska lite sköra ljud som från kräppapper blandas med knäppen från den gamla skrivmaskinen och strängmusiken från cellon på ett sätt som ger en lika förtrollande som humoristisk effekt. Raffinerat, elegant.
Utanför i teaterfoyén pågick en utställning med foto från nyhetsbyrån Reuters. Bilder tagna av deras fotografer från olika krigsskådeplatser. Grymma påträngande bilder som mentalt hänger kvar i oss länge.
– Egentligen är det med utgångspunkt från dessa bilder som min föreställning växte fram. Alla bilderna är starka men riskerar samtidigt att glömmas bort. Det är det jag vill få publiken att förstå. Att inte bara likgiltigt låta allt försvinna bort ur vårt medvetande, säger Talard innan vi skiljs åt.
Själv är jag övertygad om att de flesta förstod kopplingen och kanske liksom jag tyckte det var synd att inte några av dessa otroligt starka bilder tagna igår och idag fanns med på fondduken. På det sättet hade de inte bara haft ännu större chans att bita sig fast på våra näthinnor utan också gjort att Othello skulle ha känts ännu mera angelägen. Allt går igen. Visst hade Markus Aurelius rätt!

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser