Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Tsarens familjesilver

2007-06-16

Fakta:

Namn: Impressing the Czar
Koreografi: William Forsythe
Ensemble: Koninklijk Ballet van Vlaanderen
Plats: Theatre national i Bryssel
» http://www.koninklijkballetvanvlaanderen.be

Kathryn Bennetts val av William Forsyths Impressing the Czar som sin första uppsättning som konstnärlig ledare för Koninklijk Ballet van Vlaanderen (Royal Ballet of Flanders) var ett verkligt lyckokast. Dessutom har hon fått permanent exklusivitet. Så det bådar gott för att vi också här i de nordiska länderna skall få tillfälle att se den.
Efter Frankfurtbalettens sista framförande 1995 undrade många om det inte var sista gången den visades på grund av sin komplexitet.
Som fd. dansare och assistent under 15 år i Forsythebaletten var Bennetts förvisso den rätta personen att sätta upp detta verk, som av många betraktas som epokgörande och som redan hunnit bli en myt. Myter vimlar det förvisso av i hela balettens historia och nya läggs till. Det är om detta som Impressing the Czar i grunden handlar. Hur allt upprepas och hur svårt vi har att befria oss från äldre tiders traditioner. Hela konst och danshistorien är en enda upprepning. Och inte minst baletten som fortfarande hämtar sin näring från renässansens dagar. Balanchine och alla hans epigoner fortsätter att idealisera våra Operascener världen över. Allt detta vill Forsythe få oss att reflektera över.
Första akten – Potemkins underskrift – är en parodi på hela hovapparaten med gyllenglänsande sidenklänningar som frasar runt på scenen bland en massa igenkännbara mytomspunna figurer som Nijinskij iförd plisserad kjol med faundekor, kvinnor och män som i magnifika danser förför oss från första stunden.
En pigg liten tjej, Agnes ( Alice i Underlandet ?) fylld av upptåg och jäkelskap springer runt med en förgylld kastrull fylld med pilar som hon delar ut till höger och vänster.
Nijinskij har en pilbåge som han jagar runt med medan en annan kille med jätteglasögon och iklädd vit skjorta, svart slips och svarta byxor försöker beveka en förgylld Venusstaty som han inte kan komma loss ifrån. Balanchine? Amor och Psyche lurar i varje hörn.
De ungdomliga lekfulla inslagen ger föreställningen en speciell lättsam touch som för tankarna tillbaks till 80 och 90-talen med Anne Theresa De Keersmaekers och Michèle Anne De Meys lättsamma otroligt fluida danser med korta flickkjolar, vita kortsockar och små barnsliga kängor som i Fase.
Impressing the Czar är ursprungligen ett beställningsverk för Ballett Frankfurt 1988 av Parisoperan. Året innan hade Forsythe satt upp In the Middle, Somewhat Elevated för Parisoperans balett och det föll sig därför naturligt att integrera detta verk i helaftonsbeställningen. Forsyhe berättar i katalogtexten att det blev körsbäret, det som låg där inne och stack upp- som här gav titeln. I Impressing the Czar hänger två förgyllda körsbär över scenen och intrigerar oss alla. Körsbär? Och där är fullt av sådana. Förgyllda helgonskulpturer, Venus, pilar, tavlor, och hela Operasalongens tingel tangel allt till för att impressing the Czar. Han vid det ryska hovet.
Plottrigt som hela vår historiska bakgrund. Lika ofattbart som sant. Den klassiska baletten frodas ännu, idealiseras vid våra Operahus, som under renässansen. Hela klabbet finns där. Och förförs görs vi ju fortfarande. Och så kommer det väl fortfarande att förbli.
I akt tre La maison de Mezzo-Prezzo ordnas en sken-aktion på det hela. Alla bär fögyllda cirkusliknande dräkter. Agnes bjuder ut hela kalaset men lyckas inte för alltid någon kommer emellan i sista minuten.
Mitt emellan det somptuösa i första akten och det burleska i den tredje har Forsythe valt att stoppa in sin In the middle somewhat elevated, ett av hans mästerverk, som dessutom tillkom ungefär samtidigt.
Slutakten, Bongo Bongo Nageela är en atavistisk, aggresiv tribaldans för hela balettensemblen- 22 principals, solister och half-solists och 27 corps de ballet . Alla är klädda som engelska flickskoleelever med den klassiska uniformen med plisserade kjolar, vita blusar och vita kortstrumpor och scenen tar formen av en skolgård där alla var och på sitt sätt försöker göra sig både sedda och hörda. Amor med sina pilar ger näring åt hela dansen som flyter i oändlig, tillsynes aldrig sinande takt. En äldre dam bredvid mig, suckar förnöjsamt och konstaterar. ” Jo visst var det så. Andra tider, men i alla fall…”
I slutändan ingriper ”le maitre des plaisir” (balettmästaren) för att göra slut på stimmet. Och självfallet överträffar han alla, både killar och tjejer, som så här lags verkar vara i ”sjunde himlen”.
Sweethearts, cherries… vart våra ögon än når. En scen som man inte glömmer i första taget. Liksom hela gamet med Czaren på tronen. På ett schakbräde förstås.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser