Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 15 september 2024

Kviums kroppar satta i rörelse

2007-06-11

Fakta:

Namn: Passion
Koreografi: Tim Rushton
Ensemble: Dansk Danseteater
Plats: Folketeatret, Köpenhamn
» http://www.nddt.dk

Det råder en suverän blandning mellan dans, musik och bildkonst i Tim
Rushtons betagande Passion med Dansk Danseteater och Ars Nova Copenhagen på
scenen i Folketeatret i Michael Kviums scenografi och kostymer.
Passion är ett vitt begrepp, som kan laddas med många olika slags känslor.
Tim Rushton låter oss färdas genom ett helt universum av känslouttryck i sin
nya såväl visuellt som ljudmässigt mycket gripande föreställning Passion,
som är inspirerad av Michael Kviums målningar av absurda och groteska
människokroppar. Kroppar som utstrålar ondska och dåraktighet,
förträngningar och smärta, men som nu har frigjorts från duken och satts i
rörelse med alla sina drifter och känslor av de tio fina dansarna i Dansk
Danseteater samt i scenografi och kostymer av Michael Kvium själv.
Och dessa
känsloladdade, expressiva dansande kroppar med sin helt individuella skönhet
i den fina scenbilden tränger in under huden på oss åskådare på samma sätt
som föreställningens musik. För till kroppen hör ju självklart också rösten,
och det är verkligen ett scoop att Tim Rushton till Passion har hyrt
vokalgruppen Ars Nova Copenhagen, som under ledning av Paul Hillier inte
bara sublimt framför verk av Pärt, Skempton, Sandström och Purcell, utan
också på ett kroppsligt effektfullt sätt ingår i föreställningen som 12
skalliga androgyna väsen.
I fem olika scenbilder skildras i föreställningen begreppet passion, som
först presenteras som liderligt hat. Inspirerad av Ipswich-morden i England
på prostituerade kvinnor inleder Rushton Had med ett pietá-motiv, där en man
i sina armar bär på en slapp, naken kvinnokropp mitt i ett grått, ofruktbart
landskap som liknar en avstjälpningsplats.
Hatet blir starkt personifierat av mannen i form av den enormt dynamiske
Kenneth Carlson i förvridna, spastiska och monsteraktiga rörelser, medan
Hilary Briggs som det vackra kvinno-offret röjer stor livskraft och sexuell
energi i sina roterande rörelser med underlivet. Det handlar om passion som
på en och samma gång är farlig och vacker, som skorrar sinsemellan i det
destruktiva rummet.
En ren orgie i färger blottas när ridån går upp inför den andra
scenbilden Besættelse, där de två ihopväxta dårarna från Kviums välkända
målning Double Pain sitter levandegjorda på ett grönt golv tillsammans med
Laura Lohi som springer frestande omkring i knallröd klänning.
Adam Schütt
och Dan Langeborg är förunderliga i deras groteska glupska mimik som de två
besatta, men även stackars clownaktiga dårarna, som lystet iakttar och
sträcker sig efter den sexuellt självtillfredställande kvinnan, till
ackompanjemang av Pan Sonics pulserande elektronmusik.
Luca Marazia är den rena personifieringen av lusten i Passions tredje
scenbild. Med viga, sinnliga, sensuella och liderliga rörelser som aldrig
blir banala manipulerar hon den fetischistiska mannen och kvinnan alias
Jonna Savioja och Philip Schmidt i deras långa ömsesidiga kyss, medan kören
elegant illustrerar det hela med smaskande och suckande ljud.
Men här ges
passionen också en religiös dimension, när Luca Marazia insmord i
rannsakelsens violetta färg likt en korsfäst hänger på väggen, medan kören
med lysande glödlampor i händerna sjunger Arvo Pärts Magnificat, så man får
gåshud.
Passion som kunskapstörst får vi presenterad i den fjärde bilden, där
sångarna står uppflugna på bokstaplar likt pelare i det belamrade scenrummet
alltmedan papper singlar genom luften. Michael Breiners ljusdesign, som
skiner ner på scenen likt solstrålar är raffinerad. Marylise Tanvet-Schmidt
utgör som de stackars människornas beskyddare med sitt kroppsspråk en stark
och och uttrycksfull karaktär.
Förlust och smärta som passionens pris är vackert framställt i den sista
bilden Indsigt med alle de tio dansarna på scenen. Huvudpersonen är Stina
Mårtensson i rollen som krympling med bandage om huvud, armar och ben, på
samma sett som den protesterande människan i Kviums målning Naturkreds.
Hon
är imponerande när hon agerar med sin sårbara kropp och hon hamnar till slut
i ett lågt, runt, blodrött kar med vatten, som en amputerad sjöjungfru i en
tåresjö. En stark slutbild i detta väldigt fantastiska exempel på
passionerat samarbete mellan Tim Rushton och Michael Kvium.

Vibeke Wern

Fler Föreställningar

Annonser