Från Israel till Pepparkakeland

Short Stories på Dansescenen startar med ett stort skratt. Residue av Morten
Steensgaard och Ane Fjelstrup handlar om pojkar, som vill göra intryck på
flickor. De två koreograferna är inspirerade av myten om Aeneas, som vill
imponera på den förbehållssamma Dido.
Svenska Johan Forsman från Teater
Aktör i Göteborg är en otroligt skojig antihjälte. Hans fjolliga rörelser
lockar flickorna att fnissa, och de blir knappast imponerade av hans
vickande rörelser med underkroppen som ska signalera hans stora potens.
I
stället utmanar han sin manlige konkurrent. Likt två stridstuppar står de
och vickar på underlivet samtidigt som det låter som de avfyrade
missiler. Det är kul, och det faller inte platt, för att det bakom humorn
finns ett allvarligt djup och riktar sig mot meningslös kapprustning.

Pepparkakeland av Svenska Rani Nair är i det närmaste en enda lång monolog,
som handlar om det att vara svensk och samtidigt ha rötter i en annan
kultur, i detta fallet Indien.
Rani Nair småsnackar om fördomar, racism och
hur det är att vara blatte och svenne. Hon manar fram en vision av Sverige
som hon anser att många svenskar är rädda för:
”Ett Sverige styrt av en
turkisk diktator.”
Personligen skulle jag kunna föreställa mig något värre.
Det är lätt att skoja med andras fördomar, men det har vi redan sett otaliga
exempel på. Om det ska kunna göra intryck på ett nytt vis, måste det
berättas annorlunda och med mer differentierade grepp än med en alltför lång
och onyanserad monolog.

I Poul Larsens verk Undladelsen står det en hög trappstege på scenen. Stegen
är som ett stort V, som står upp och ner. V som i val, för det handlar om
att göra de rätta valen i tillvaron.
Tre kvinnliga dansare iförda overaller
tittar på den höga trappstegen, men väljer att inte klättra upp i den.
Istället kravlar de omkring på två små trappstegar som bara har några steg.
När de två mindre stegarna står bredvid varandra, kastar de emellertid en
skugga, som blir till en lång stig. Det är en fin poäng, och sådana är det
gott om i Undladelsen. Trots detta är Poul Larsens verk om tillvarons många
valsituationer om att välja och att avstå lite för långt vilket gör att det
hela går i stå innan en av dansarna till slut väljer att ta sig upp på den höga
trappstegen.

Short Stories bästa verk är Lars Dahl Pedersens Running Sculpture. Dansarna
Tomomi Yamauchi och svenska César García är som två skulpturer, som i
nattens månsken kommit ner från sina pidestaler och njuter av friheten
innan morgonen gryr. Det är en mycket omväxlande koreografi med stora
förändringar i rytmen.
De två kiltklädda dansarna hejdar sig plötsligt mitt
i stegen och ställer sig eller ligger stilla i olika flotta skulpturala
positioner, alltmedan musiken pågår. Utan att det blir tråkigt håller de
fast positionerna ett bra tag, innan de synkront och i god samklang med
musiken sätter igång att dansa igen.
Running Sculpture är elegant
koreograferad med steg, mjuka rörelser och vackra arabesque-liknande
balanser,
dessutom är verket dansat med skönhet och vitalitet.

Det sista verket på programmet är Night Machine av israeliska Oded Graf.
Hans koreografi är full av flygande fart och de tre dansarna blixtrar av
energi. Stundom kastar dansarna runt varandra, stundom utgör de en dynamisk
helhet och rör sig som en enda stor kropp eller som en arbetande maskin.
Night Machine refererar till så mycket, att man snart ger upp försöken att
följa de olika trådarna. I stället njuter man bara av den sprudlande dansen,
som påminner om allt från dataspel till en fabriksscen i Chaplins
Moderna Tider.

Torben Kastrup