Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 27 november 2020

Bland handgranater och motorsågar på Operan i Köpenhamn.

2007-05-17

Fakta:

Namn: L`Homme de Bois /Sacre du Printemps
Koreografi: Sidi Larbi Cherkaoui/ Jorma Uotinen
Musik: Stravinskij
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Operaen, Store Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

En flod av Sacre du Printemps har sköljt över världens alla balettscener inte minst under de senaste åren. Kaaitheater i Bryssel ordnade i samband med Raimund Hoghes minimalistiska tolkning nyligen ett seminarium kring alla dessa Sacre.
Myriam van Imschoot, en ledande belgisk dramaturg, berättade med hjälp av olika filmer hur olika koreografer tagit sig an den och poängterade hur mycket rytmen och de olika dissonanserna hela tiden stimulerat till nya tolkningar. Vidare menade hon att den provokativa musiken – inte minst den höga fagotten som Stravinskij själv lär ha sagt att den borde höjas en halvton vart tionde år för att bevara chockeffekten – inspirerat moderna koreografer till nya tolkningar.
Möjligen också därför att vår egen tid upplevs som lika hotfull som den då Stravinskij skapade verket. Året var 1913.
Martha Graham hann bli 90 år innan hon 1984 skapade sin rituella tolkning i svarta och gröna kläder. Starkast minns vi väl Pina Bausch från 1975 med sin barfotadans i yrande röd sand som täckte hela scenen.
En av de senaste jag såg var Marie Chouinards från 1993. Märkliga animaliska väsen med långa spretiga fingrar och fötter som nästlar sig in i varandra som spindlar i ett mörklagt landskap där ljusinstallationen var drivfjädern för dansen som byggde på många solo och duon. Erotiskt laddat med undertoner av mänsklig oförmåga att leva samman.
När jag nyligen fick tillfälle att se premiären på Jorma Uotinens Sacre du Printemps kom bilden av denna upp för mig. Liknande spetsiga knoppar återfinns på killarnas sexigt markerade eldröda tights och jeans. I Chouinards version görs ingen åtskillnad på man och kvinna. Uotinens värld är inte bara mera machobetonad utan upplevs också allt hotfullare.
De svettiga, muskulöst vältränade killarnas nakna överkroppar ställs mot tjejernas tunna svartbleka anorexikroppar som till och med snörats in.
Som förlorade dödsänglar kastar de sig runt och in i männens rå famntag.Vilt och förföriskt särskilt när alla 13 paren fanns på scenen och excellerade i subtila kontaktmöten mellan de olika könen. Men mycket mer än så blev det inte. Det brutala, kaotiskt vilda och råbarkade i musiken kom aldrig riktigt fram. Vackert, rituellt förvisso men lite stramt i sin tolkning.
Någon rysare i stil med den som Nijinskij ställde till med vid urpremiären i Paris blev det inte i Köpenhamn trots den effektfulla scenografin och ljusdesignen – föreställningens trumfkort som skapats av en världskändis, Eric Loustau-Carrere.
Hotet om krig och självmordsbombare, tshunamikatastrofer och 11 septemberkatastrofer … hänger över hela föreställningen. Alla kan vi ju bli offer, när som helst. På gigantiska videodukar visas abstrakta hotfulla ständigt skiftande panoramabilder ur vilka dansarna ofta dyker fram. Dansen följer den stramt strukturerad musiken som dansarna mästerligt behärskar. En fyrfaldig applåd till allesammans. Ingen nämnd ingen förglömd.

Då och då faller en jättestor glaskula med vassa spetsar på ned från taket. En anspelning på en viss mystisk cirkel som finns i partituret. Här tar den formen av en bomb eller ett jordklot som närsomhelst kan sprängas i luften. Ut på den molntäckta scenen kommer vid ett tillfälle de manliga dansarna med handgranater som de hotfullt svänger runt med. De spetsiga knopparna på deras tights blir till symboltecken på att de besitter kraft att spränga oss alla i luften.
Tjejernas kroppar är innystade i snören och deras dödsdans blir till en ritual som aldrig verkar ta slut. Mot slutet hissas en kvinnlig dansare ned halvvägs från taket. Som en Kristusfigur hänger hon där insvept i molnen, påminnande inte minst om TV- bilderna från den 11 septemberkatastrofen . Symboliken kunde inte vara mera tydlig.
Aftonens verklige höjdare var Sidi Larbi Cherkaouis l´Homme de Bois, till Stavinskijs balletmusik Pulcinella från 1920. Också den ett beställningsverk till Les Ballets Russes. Stravinskijs utgångspunkt har här varit den italienske 1700-talskompositören Pergolesis Pulcinella som Stravinskij använt för att skapa sin abstrakta kubistiska version.
Utifrån denna mera frigjorda musik har Cherkaoui skapat en spännande abstrakt action-balett där till och med scenografin har getts abstrakt-kubistisk form med sina två jätteträd som dominerar hela scenen.
” Mitt verk handlar inte om Pulcinella. Jag bryr mig inte om att berätta en historia som redan är berättad…. Jag vill mycket hellre se, vilken ny historia som vi kan hitta fram till tillsammans ”, säger Cherkaoui i programhäftet.
Och den historien handlar om hur vi misshandlar inte bara regnskogen utan lika mycket den som omger oss själva. Uråldriga träd fälls mest varje dag för att ge plats åt betongöknar för bilar…och elden skövlar hela skogar varje sommar runt om i vår egen världsdel.
Dansarna kravlar runt i träden, bildar grenverk eller förför fåglarna. Pulcinella och Pinocchio har starka likheter och det har Cherkaoui tagit fasta på. Pinocchios näsa växer ju varje gång han ljuger.Pulcinella själv är ju i mycket en bedragare.
” Kanske är det just så att vi ända från barnsben får lära oss växa med lögnen. Här vill jag att vi skall växa oss in i dansen, säger Cherkaoui så träffande i programhäftet.
Pinocchio är också i trä så tankarna att bygga upp föreställningen kring massakern av våra skogar låg ju nära till hands. En lögn att vi skall lyckas rädda den? Vi bara fortsätter att dra i Pinocchio-snöret, precis som när vi var barn!
Föreställningen är fylld av skarpa antydningar om skövling – centralfiguren är en motorsåg som mest hela tiden ligger som en symbol längst fram på scenen. Ibland tittar Pulcinella, iförd svart mantel och vit mask, till den. Ibland sätter han sig med benen dinglande ner över orkesterdiket och läser i något.
Föreställningen slutar med att fondduken dras upp. Bakom finns bara ett gapande stort mekaniskt landskap. På scenen ligger de båda träden nedhuggna och den pyttelilla motorsågen ser närmast ut som en leksak. Men ändå finns här ett hopp i mörkret, tycks han vilja säga. Det mörka rummet är öppet för reflektion, kanske också få dig att ändra på din inrutade tillvaro.
Dansen utspelar sig i ett kollektivt landskap och liksom hos C.de la. B. – där Cherkaoui ju har sina rötter – händer så mycket att man svårligen kan hänga med i allt. Allt är ju upp till alla och envar!
Provokationen ligger i själva sättet att berätta, allt kännas angelägna utan att bli påträngande. Att dansa är ett sätt att leva. Inte minst därför känns verket nyskapande.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser