Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Göteborgsbaletten i toppform

2007-05-08

Fakta:

Namn: Hon var svart/ Georgia
Koreografi: Mats Ek & Tero Saarinen
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgs Stadsteater
» http://www.opera.se

Dans
Göteborgsoperan på Stadsteatern
Ek/Saarinen
Hon var svart
Koreografi: Mats Ek
Georgia
Koreografi: Tero Saarinen
Dansare: Göteborgsoperans balett
Spelas t o m 16 maj

Jag vill inte att det ska ta slut. Mats Eks Hon var svart, med Göteborgsoperans balett på Stadsteaterns stora scen, är en absorberande upplevelse, helt igenom. Så långt är balettens säsongfinal en fullträff.
Naturligtvis tar det slut, efter en dryg halvtimme bara. Men det är mättad tid, Mats Ek vet vad han vill och vad han gör, allt är avvägt in i minsta detalj. Hans koreografi får Göteborgsbalettens skickliga dansare att lyfta sig ännu ett snäpp. Och balettchefen Kevin Irving kan med rätta vara stolt över att koreografen vill svinga sitt magiska spö över dem, det är ett erkännande när hela världens teatrar står på kö för att få göra Eks verk.
Hon var svart hade urpremiär med Cullbergbaletten 1995, på Dansens hus i Stockholm. Den bildstarka föreställningen om ett förvridet liv präglat av hets och desperation, men ändå med kärlek och längtan i centrum, gjorde ett outplånligt intryck på mig. Mats Ek har en förmåga att ställa livet på sin spets, här och nu.
Stycket är lika giltigt och drabbande idag, effekten till och med fördjupad. Peder Freijs strama och sparsmakade scenografi och Ellen Ruges grå ljus lägger en sordinerad stämning över scenen. I Henryk M Góreckis stråkkvartett Quasi una Fantasia hör jag nu framförallt sorgen. Eks obligatoriska bord har förlorat det djuriska benparet, nu står det som enkel vardag rakt igenom. Och det är där all strid och längtan tydligast står.
Kvinnornas dräkter gör dem till tydliga måltavlor. Men öppningsscenens glatt lysande bakdel får idag komplicerade undertoner. Precis som mannens rullande skrev. Sexualiseringen av samhället fördunklar lustens genuina glädje. Och könsmaktsordningen mullrar. När kvinnan besvärjande rör runt i herrhatten får mannen darr i brallan.

Medan människorna går och går i hetsande tempo avsöndrar kollektivet hjälplöst sina medlemmar. Eks politiska perspektiv gör sig påmint. Ingen lyssnar till ropen i den stora svarta lådan, den är en återvändsgränd precis som den avklippta trappan. Varifrån ska vår hjälp komma?
Det finns inga religiösa övertoner i koreografin, trots titelns anspelning på Beppe Wolgers rader: Jag drömde om Gud i natt. Hur såg han ut? Hon var svart.
Det är alltid människan själv som är fokus hos Mats Ek. Även när hon ställs inför det outgrundliga.
Och detta gestaltar dansarna engagerat och lyhört. Duetten med David Wilde och Anna Herrmann är genomsyrad av särdragen i Eks rörelser. Distinkt fångar de både tyngden och de snabba reflexerna i parets möte.
Mattias Suneson och Fernando Melo bygger vidare med ledig precision, strax följda av övriga ensemblen i lika upplyft anda. Extra uppmärksamhet vill jag ge Therese Fredriksson, som dansar med avklarnad Eksk lyster i samspel med Gideon Poirier. Och Aviad Herman gör mannen på tåspets helt fri från koketteri, istället fylld av vilsen desperation. Över huvud taget visar dansarna en ovanligt stark medvetenhet om vad om vad de signalerar. Arbetet med Mats Ek är en viktig injektion för hela kompaniet.
Hur matchar man en sådan genomgripande satsning? Kevin Irving väljer klokt en kontrast; Tero Saarinens Georgia – ursprungligen gjord för Finska Nationalbaletten 2003.
Det är en nostalgitripp, lika tunn och fluffig som Erika Turunens yviga kostymer. En viskning i mörkret åkallar det försvunna tills det träder fram.
Jérôme Delbeys tragiskt trängtande artist har en ansats till något mer än leken med klichéer. Men istället för att ge sig i kast med artistlivets dolda djup som musiken, såväl jazzlegenderna som Saint-Saëns, inbjuder till, frossar Saarinen i visuella effekter.
Mikki Kunttu brassar på med ljusorgeln. Den starka bågen känner vi igen från Transfigured Night, på Göteborgsoperan 2002. Kompletterad med en lika stark golvramp vänder den på perspektivet. Vi ser Georgia som i en spegel, men det blir bara en pose.
Charlotta Stenström i titelrollen gör vad hon kan för att gjuta liv i den stiliserade schablonen.
Övriga ensemblen glider mest omkring, ibland i formationer som blinkar till den klassiska balettens befjädrade figurer.
Ett snopet lättviktigt slut på en kväll som öppnar så starkt måhända, men Kevin Irving sätter med det nordiska programvalet en konstnärlig punkt för sitt ledarskap som vi ska minnas. Precis som att han framgångsrikt flyttat Göteborgsbalettens arbete så att det når även utanför operans väggar.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 6 maj 2007.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser