Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Drömdans

2007-05-08

Fakta:

Namn: Hon var svart/ Georgia
Koreografi: Mats Ek & Tero Saarinen
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgs Stadsteater
» http://www.opera.se

Mats Eks koreografier är moderna klassiker. GöteborgsOperans balett dansar Hon var svart och drar kanske igång en våg liknande den som går över teatern, där nu Lars Noréns tidiga pjäser sätts upp på nytt, Eks drömlika poesi håller länge än.

Det är med Mats Eks verk som med Lars Noréns pjäser. En rik produktion med olika teman och många variationer. Men stilen är omisskänlig, och när det gäller Norén har man de senaste åren börjat ta upp äldre verk igen.

Man kan hoppas att GöteborgsOperans balett drar igång en liknande våg när den nu dansar Mats Eks Hon var svart från 1995. Med sin säkra komposition, ekska stil och tematik förtjänar den att bli en modern klassiker. Hemmets och familjelivets symboler är på plats: ett bord, en trappa. En man och en kvinna; kvinnan rör i mannens hatt som vore den en gryta. Mannen lyfter hennes klänningsfåll – och snyter sig i den. Den sällsamma blandningen av drömlik poesi och vardaglig saklighet öppnar för tolkningar och tankar.

GöteborgsOperans balett har god hand med Eks stil, hans Giselle har dansats här för inte länge sen. På många sätt liknar dagens göteborgsensemble Cullbergbaletten till sin profil, med personligt varierade dansare och god teknik för olika dramatiska uttryck. I Hon var svart dubbleras paren och kan ses som generationer, livet flyter på och fram. Kanske döden är en manlig tåspetsdansare i hög hatt? Kanske gud är en svart amöba som blank och föränderlig glider genom tillvaron.

Det lekfulla allvar som liknar barns sätt att leka, en slags naivitet på riktigt, präglar Mats Eks fria verk, de som inte nyläser klassiker och omprövar Giselle eller Svansjön. En slags kroppens storögda häpnad, som dansarna här behärskar fint, samtidigt som de gjort stilen med de låga pliéerna, skridskostegen och de unisona hoppsastegen till sin.

Om Mats Eks bilderbok är lättläst och tänkvärd, är Tero Saarinens Georgia mer dunkel. Kanske man helt enkelt ska slå igen boken och sluta tolka det sedda, bara låta sig översköljas av bildrikedomen i ljus och kostymer på en scen som sedd bakifrån.
Erika Turunens överdådiga kostymer i karamellpappersfärger flödar i en disig dröm om Georgia, en kvinna eller ett tillstånd, ett minne eller en dröm.

Men koreografin är inte riktigt i nivå med bildidén, dansens uttryck begränsat om än generöst i några kårpartier. Utan all sinnrik och luftlätt tyll – vad blir kvar?
Det är snyggt och underhållande, showartat med en klurigt kitschig konferencier, men också undanglidande i sin ironi.
Dance Macabre av Saint-Saëns skruvar upp pulsen, men Louis Armstrongs version av La vie en rose, taggar ner.

Å ena sidan Ek, å den andra Saarinen. Mer olika kan det inte bli: dans som handlar om oss och våra livsdrömmar, eller dans som handlar om ett annat och drömt liv.

Publicerad i GT/Expressen 5 maj.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser