Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

När religiös fanatism blir dans

2007-05-07

Fakta:

Namn: Klostret
Koreografi: Jo Strømgren
Ensemble: Jo Strømgren Company
Plats: Dansstationen/Palladium, Malmö
» http://www.jskompani.no

För att få tid att fördjupa vår andliga sinnevärld lär det schweiziska alplandskapet vara idealplatsen. Åtminstone att döma av det stora antal religiösa sekter som finns där. De flesta i hela Europa per kilometer räknat. För Jo Strømgren har detta gett stoff till hans föreställning Klostret som bland annat visats på Dansstationen/Palladium och som han nu turnerar runt med.
Trots att de flesta av hans föreställningar fokuserar på ungefär samma – människans oförmåga att finna sig tillrätta i tillvarons alla mörkare sidor, hennes eviga sökande efter en harmonisk tillvaro, ömhet, kärlek och förståelse – så låter man sig varje gång fascineras av hans absurdistiska fabelberättande. Precist, poetiskt och fyllt av närgående inblickar i det mänskliga psyket gör honom till en teaterman av första klass. Det absurda och det igenkännbara ställs mot varandra vilket bidrar till att skapa dynamik och förtydliga budskapet.
Det absurdistiska, visuellt och fysiskt häftiga formspråket, slutna avgränsade rummet skapar närkontakt där symbolik och humor blandas frikostigt.
Klostrets tre svartklädda nunnor verkar som sprungna ur något obestämbart djup. Svamlar ofattbara ord på en, sägs det i programbladet, tysk-schweizisk dialekt. Allt är bäcksvart som i ett black light-teaterrum. De tre skådespelarna / dansarna flyger fram och tillbaks, försvinner ner och bakom, jagar varandra in absurdum på bästa Chaplin-manér.

Liksom i en Beckettpjäs får man en känsla av att den synliga verkligheten försvinner och träder tillbaks för en förnimmelse av en annan realitet. Becketts konst är fruktansvärt negativ fylld av domedagstecken medan Strömgrens däremot är fylld av livsbejakande energi, psykologiska infallsvinklar och bollar frikostigt med gamla invanda religiösa symboler och all sköns religiösa otydligheter som alla religioner tycks vara specialister på.
Liksom i hans tidigare föreställning Departementet tar han här upp den kristna ambivalenta symboliken kring brödet och vattnet som han tycks mena är en symbol för människans överlevnad. Utan den svält och hunger.
Och nunnorna hungrar, stjäl de de stackars brödbitarna bakom ryggen på varandra och de tvättar bort blodet som de kletat ned sig med för att inbilla sig att de får stigma med vattnet från biktskålen som närmast påminner om något sjukhuskärl.

För att leva i det främmande tycks det räcka med ett svagt ljus såvida det bara lyser trofast? Men så är absolut inte fallet. Kortslutning på kortslutning och byte av glödlampor intill förbannelse. Att hela scenrummet ligger i svart förhöjer dessutom effekten av att vara med i en extatisk ceremoni.
Orden avbryts alltemellanåt av a capellasång och extatiska utrop som för att åkalla högre makter. Men inget hjälper. Trots att de i slutändan närmast verkar som människospillror som i molande svart dager inväntar den slutliga förintelsen och med ändlösa monologer och bibelstudier försöker hålla sin ångest borta så lyckas de aldrig finna vad de söker.
När de slutligen klättrar ned i sina hårda alltför korta sängar känns det som om tiden stod still, ordflödet tar slut och den eviga tystnaden tar vid.
Men i drömmen föds ett nytt hopp och allt fortsätter.
Föreställningen handlar om religion och inte minst religionens förmåga att skapa förvirring, manipulera människor och ställa till med oreda. Att bibeln innehåller en massa oförklarligheter används av Strømgren med olika drastiska inslag. Alla de tre nunnorna har för länge sedan gett upp med att förstå men kan ändå inte låta bli att fortsätta.
Scenografi, dräkter, ljus och de otroligt skickliga skådespelarnas förmåga att så precist definiera rummet , deras mimspel och de snabba rörelsekasten gör föreställningen dessutom till en estetiskt skön upplevelse.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser