Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Återseende och klarseende

2007-04-25

Fakta:

Namn: Whitness, Les Bras de Mer, Ghosts
Koreografi: Alvin Ailey, Petr Zuska, Kim Brandstrup
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Takkelloftet, Operaen på Holmen
» http://www.kglteater.dk

Alvin Ailey på danskt vis! Det låter som en motsättning, men när Marie-Pierre Greve danser Alvin

Aileys Witness till Etta Camerons gripande gospel, så är det verkligen ingenting konstigt med det.
I lång vit klänning och med strålande blick lyser Marie-Pierre Greve ikapp med de många stearinljus, som är tända på den mörka scenen. Med enkla skulpturala armrörelser och vackra vertikala linjer mot himlen gestaltar Marie-Pierre Greve religiös hänryckning och tillsammans med Etta Camerons besjälade sång skapar hon en i det närmaste en gudomlig närvaro på scenen Takkelloftets enkla kyrkorum. Vackrare och mer högstämt kan det knappast bli.

Alvin Ailey skapade Witness till den danska dansaren Mette Hønningen år 1986, och vi som inte fick vara med om det magiska på den tiden kan bara glädja oss åt att detta solo nu har vidarebefodrats till Marie-Pierre Greve, där det befinner sig i trygga händer och på säkra fötter.

Pas de deuxen Les Bras de Mer av den tjeckiske Petr Zuska hade dansk premiär på hösten 2005, och en repris behövs egentligen inte, för detta verk är bara en obetydlig bagatell. Visst handlar det om eviga motsättningar, som attraktion och repulsion, glädje och sorg, men med tanke på att vi har sett detsamma utvecklat för scenen så många gånger tidigare, behövs det mer än Petr Zuskas gammeldags symbolik när tematiken verkligen måste säga oss något nytt.

I början råder en ren idyll mellan mannen och kvinnan. De verkar vara ett lyckligt par och en rörelse som påbörjas av den ena, fortsätter naturligt och harmoniskt hos den andre. Men problemen dyker naturligtvis upp i tvåsamheten, möblerna välter och dansarna förskansar sig på var sitt håll bakom ett bord och en stol. Hon rör sig i ultrarapid, medan han avreagerar sig vilt i hetsiga spasmer. Slutligen sitter de två som tidigare föreföll så oskiljaktiga – på var sin möbel långt från varandra. Det är bara alltför förutsägbart och trist. Varken utförandet eller koreografin motiverar denna nypremiär.

Övertygande är däremot Kim Brandstrup med sitt nya verk Ghosts – med undertiteln fem etuder i musikalsk frasering. Här handlar det om intressant mångtydlighet och ett nyskapande även om det också handlar om gamla koreografer – och deras rollfigurer – som Brandstrup har i sitt eget koreografiska bagage. Spöken och gengångare kallar han dem och ser dem både som en belastning och tillgång.
I Ghosts refererar han till August Bournonvilles Sylfid och andre baletthjältar och hjältinnor.
Dessutom refererar han i allmänhet till den klassiska romantiska och neoklassiska baletten – och kanske också till den unge Kim Brandstrup – i alla fall finns det rörelser som påminner om dem han gjorde till verket Mysterier 1994. Ghosts är inte någon narrativ balett, däremot har Kim Brandstrup skapat ett lyriskt universum, som han liknar vid en operaaria, eller divertissementet i en romantisk balett.

Återigen är det Gudrun Bojesen och Thomas Lund, som med självklar och imponerande dans och utstrålning skiljer ut sig bland de fem medverkande. Den ovanliga kemin mellan dessa två dansare kulminerar i en flott pas de deux med piruetter och lyft hämtade från den klassiska baletten, men som Kim Brandstrup har puffat till med moderna och spännande accenter.

Steven Scott står för ljusdesignen i Ghosts, och som altid visar han pröv på en orginell scenografi. Med hjälp av endast ljus skapar han en blå grotta, skog och olika årstider samt en kvadratisk box där dansarna får värma upp inför varje scen. Det sistnämnda är en vettig idé för Takkelloftet, där det inte finns någon ridå som dansarna kan gömma sig bakom. Steven Scott är helt enkelt ett scoop för dansk scenkonst.

Operaen

Premiere 20. april 2007

Torben Kastrup

Fler Föreställningar

Annonser