Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Spring till Malmö

2007-04-24

Fakta:

Namn: Spring: Våroffer och Stream
Koreografi: Angelin Preljocaj och Rui Horta
Ensemble: Skånes Dansteater
Plats: Malmö Opera och Musikteater
» http://www.skanesdansteater.se

Samtidigt som syrenerna, körsbärsträden och hela växtligheten står i skir grönska passar Skånes Dansteater på att ha premiär på Malmö Operan med sin föreställning Spring. Allt flödar av livsbejakande energi.Vilket bättre ögonblick kunde man ha valt för premiären på denna storsatsning – den största hittills i Skånes Dansteaters historia förmodligen.
En avskedspresent till baletten från Marie Brolin-Tani. Och vilken present! Hur hon lyckats locka hit världsstjärnor som Angelin Preljocaj för att sätta upp sin Våroffer, den som en gång -2001- var ett beställningsverk för Staatsoper i Berlin, till det lilla internationellt okända Skånes Dansteaters ensemble känns nästan ofattbart. En fullträff som hon förtjänar massor av applåder för.
Kvällens första verk var också det en godbit som man kan leva länge på. Urpremiär på Stream skapad av den portugisiske koreografen Rui Horta, som idag bl.a. verkar som ledare för ett spännande gränsöverskridande forskningscenter i det gamla klostret Montemor-o-Novo.
Gemensamt har de båda verken att såväl musik som koreografi inte bara ställer stora krav på dansarnas både fysiska och tekniska kapacitet. Det handlar i lika hög grad om deras förmåga till sensuell utstrålning.
John Adams minimalistiska stämningsmättade och uttrycksfulla musik med sina ultrarapida tempoförändringar och plötsliga harmoniväxlingar kommer här perfekt till sin rätt. Liksom havets rörelser som här står som en metafor för livet – en flödande energi som genomsyrar vår existens – står dansarnas rörelser för den inre kraften.
På fem videoskärmar ser vi havets vågor välla mot oss medan dansarna improviserar i takt med musikens harmoniväxlingar.
Barfota, vardagligt klädda, blandas solo, duetter och större gruppkonstellationer om varandra. Det känns mjukt, sobert och fyllt av härlig livsbejakande energi.
Vågskvalpet ökar, videoskärmarna dansar runt i takt med musiken. Dansen förför med sin poetiska framtoning.
I ett oförglömligt ögonblick kastar dansarna sig på golvet som om de vore rädda för sig själva, sin egen sårbarhet. Liksom havet, föds vi, och genomströmmas av livet likt vågorna på skärmarna som gluckar, porlar och skvalpar för att sen bara försvinna. Livscykeln sluts.
Dansen flyter fint och dansare som Patrick Bragdell och Pontus Sundset lyser upp föreställningen med sina karismatiska utstrålningar.

Preljocajs Våroffer som jag tidigare sett dansad av hans eget kompani är en upplevelse utöver det vanliga. Som alltid när det gäller denne emotionellt laddade, erotiskt provokative koreograf som Royal Ballet i London bjöd in 2005 med hans föreställning Le Parc för att sätta upp den med deras världberömda! balett men som slutligen kom att avblåsas då ilskan bland publiken blev alltför hätsk:
”Alltför vågat och franskt för deras repertoar”, tyckte man!
Men så blev det definitivt inte i Malmö.
Eletta är den rollfigur heter som offras, och som i slutscenen av Preljocajs Våroffer dansar naken i en mästerligt uppbyggd scen, präglad av Stravinskijs fauvistiskt-expressionistiska formvärld men också av Preljocajs omisskännliga stilgrepp. Brutalt, rått, våldsamt som särskilt i dagens värld inte kan lämna någon oberörd.
Kan vi värja oss från allt våld som individer och hur fungerar vi som grupp, är ofta frågeställningar som denne koreograf försöker gå till botten med. Mörkt men angeläget, poetiskt provocerande. Allt talar sitt tydliga språk.
Som vi redan vet är Stravinskijs Våroffer ett otroligt svårspelat verk som ett stort antal koreografer under de sista hundra åren känt sig manade att ta sig an.
Inte ens Nijinskij och Stravinskij kunde enas om rytmiken utan vände sig till den då så populäre Emile Jaques-Dalcroze – som senare mest blev känd som den rytmiska gymnastikens grundare – men som från början mest arbetade med att utarbeta en metod för kompositörer där de lättare skulle kunna förstå örats musikaliska uppbyggnad men också med att få dansare och musiker att fungera bättre samman.

Preljocaj är en klassiskt skolad dansareoch koreograf som i sitt verk strikt tematiskt följer den ursprungliga berättelsen som inleds med att våren firas. På scenen finns ett antal gräsbevuxna
pallar som representerar pånyttfödelsen. Ett gäng killar sitter utspridda som vid ett valborgsbål. I väntan på att ritualen skall börja. Plötsligt dyker ett gäng tjejer fram, drar av sig sina trosor som de slänger kring sig. I samma ögonblick börjar musiken.
Tonen är redan given. I nästa scen följen den så kallade ungdomsdansen med sin vårrondo då alla dansar, först sakta lite trevande sedan allt snabbare. Tjejerna tvekar och bollar runt med sina trosor intill förbistring. T-shirten sitter allt lösare alltmedan killarna närmar sig. Först trevande, liksom sökande varpå följer den berömda så kallade rivaldansen – dans mellan olika byar i den ursprungliga versionen.

Tjejerna låter sig förföras – lätta byten med trosorna redan av – några våldtäkter sker innan det hela verkar återgå till det mera normala. Från att ha varit lättförförda verkar de morska upp sig och visa sin egen sexuella personlighet. Dragkamp uppstår och efter en vacker dansscen med enbart tjejerna sker parbildningen.
Sen krälas det runt, byts par, kläds av och på allt rytmiskt förenat med musiken. Så följer den berömda jorddansen då alla stampar intill extas.
Därefter kommer själva offerscenen. Alla samlas kring gräspallarna som man släpat samman, det blir kväll och alla vandrar runt liksom sökande efter något. En lek? Cirkeldansen sätter igång. Lika andlöst vacker som musiken.
I den berömda slutscenen då Eletta offras -väljs en tjej ut i gänget – kläderna slits av och för att komma från själva förödmjukelsen sätter hon igång med en allt intensivare extatisk dans. Allt medan de andra hjälplöst ser på. Gänget bara sitter där, tittar på , fåfängt sökande svaret på sin egen ångest.
I slutscenen -den heliga dansen – dör hon i en slags gemensamhetsskapande apoteos. Sensmoralen är förstås att om man accepterar nakenheten som något naturligt kan man också bli mer ansvarig för sin egen kropp.

Men detta är en dans som fordrar tid att mogna, dansas in.Trots att dansarna gör sitt yttersta saknas ännu den karismatiska utstrålning som fordras för att denna version av Våroffer skall bli en heltäckande upplevelse. Mer mim, mer inlevelse, mer gestik fordras åtminstone för att mina tårar skall börja rinna.
Den musikaliska tolkningen är superb. Allt redan nu en oförglömlig upplevelse.

Ann Jonsson

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser