Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Hur blir man koreograf…

2007-04-19

Hur blir man koreograf? Vem blir det? Utbildning, träning, förebilder – ser man till de historiska namnen, måste man svara: de som lämnat spår efter sig, har befunnit sig mitt i en kreativ dansmiljö. Däremot berättar historiens facit ofta om segt motstånd, som för Birgitarna Cullberg och Åkesson. De hade sett och lärt i Mellankrigstyskland och hade idéer, visioner. Olika, men dock. Kreativiteten finns inom konstnären, koreografen.

Nu ser jag en kväll i Dansens Hus på Lilla scenen Helena Franzéns nya stycke Act of no Reply för tre dansare och en musikensemble under Jukka Rintamäki. Franzén har ett 50-tal koreografier bakom sig, och större uppdrag på gång. Och det är inget fel på Act of no Reply; Franzén har en egen stil och verket har en genomtänkt komposition. Men materialet i rörelse räcker inte för nästan en hel timme.
Variationerna blir så småningom minimala, verket står och stampar. Musiken är rikare på perspektiv och dynamik, intresset glider över till de tre musikerna – där slagverkaren Anna Gustavsson kan – som så ofta – noteras. Men dansen förblir självutforskande och självbespeglande, för betraktaren är det inte lätt att få kontakt, dras med, dras in.

”En stor koreografisk talang är en sällsynthet”, sa Nina Fonaroff, själv Martha Graham-dansare, och lärare till den nu bortgångne Per Jonsson. Sällsynt, fortsätter hon ”för att de krävs så många aspekter, det är inte bara rörelse, inte bara dans: det är måleri, det är musik, det är teater, det är litteratur, det är fantasi, det är allting.” Samt att ytterst få koreografer behärskar konstformen musikaliskt, visuellt och dramatiskt, men att Per Jonsson gjorde det.

Sverige, som är ett litet land i periferin av en kontinent, har sett några av 1900-talets mest betydelsefulla koreografer få sitt genombrott, utvecklas och bli ryktbara. Hur gick det till?
Svaret är att nästan alla att de verkat i en kreativ miljö, men uppmuntran och framgång har inte alltid varit förklaringen. Både Birgit Cullberg och Birgit Åkesson hade stora svårigheter att få arbeta som koreografer och få sina verk uppförda. Lösningen för Birgit Cullberg blev ett eget danskompani, Cullbergbaletten, som också fungerade som växthus för Mats Ek.
Per Jonsson, hörde till 1980-talets dansboom, och levde i och mellan kreativa danskompanier och skolor. Hans genombrott skedde med en tydlig skräll och han släpptes genast in på de största svenska scenerna: operahusen i Stockholm och Göteborg, Cullbergbaletten.

Dansboomen har sedan länge klingat av, i Sverige såväl som annorstädes, och under 1990- och 00-talen har dansenergin ägnats åt strukturer, utbildningar, konsulenter, turnéslingor, dansallians och ett omfattande publikarbete – allt förträffligt. Mats Ek och Birgitta Egerbladh lyser alltjämt över nejden, Några goda namn i en mellangeneration finns; Örjan Andersson, Jens Östberg, Virpi Pahkinen – men de är få som sätter avtryck.

Det är oerhört viktigt att få fram nya koreografer, säger Madeleine Onne, när hon presenterar dansare ur det egna kompaniet som gjort koreografier. Så sant, men hennes utfrågning av koreograferna cirklar envist kring varför de inte koreograferar för tåspets.
Hennes fråga återspelglar oron över hur de klassiskt inriktade kompanierna ska utvecklas. De verk som visas på Operans Balett Work Shop är heller inte dåliga, Gunnlaugur Egilssons Náttblinda så pass intressant att det låter rimligt att han nu får pröva att göra ett verk för Operans stora scen. Intressant? Det betyder just så väl sammansatt i musik, bildmässighet och dans att dansens speciella uttryck får något att spela med och mot.

Cristina Capriolis on point(s)only dansas nu på Moderna Dansteatern, ovanligt länge: ända fram till 26 april.
Caprioli är etablerad och verket, med koreografen själv vid kontrollbordet, är ett välkomponerat stycke med digitala, böljande prickbilder på väggarna som meddansare. Skickliga dansare, skicklig koreograf – men man måste vara MYCKET intresserad av dans för att titta koncentrerat i ungefär en timme på vad som kan beskrivas som ett utforskande av rummet, dansen och dansen i rummet.

Samtidsdansens tajta relation med performance- och installationskulturen i ett par årtionden har lett till att utforskandet och det egna laborerandet skymmer sikten för kommunikation och publikkontakt.
Man kan bara vänta på NÅGON som bryter genom mainstream och samtidskonventioner.

Margareta Sörenson

Fler Nyheter

Annonser