Poetiskt papper

Likt en urmänniska slår Anders Christiansen ihop två stenar och gör eld och ljus på den mörka scenen. Med denna underfundiga prolog börjar den poetiska solo-performance-föreställningen Sten Saks Papir på Dansescenen i Köpenhamn.

Papperssjok rullas ut, krullas ihop och stryks ut igen för att snart åter skrynklas ihop på ett nytt sätt. Pappret blir till en symbol för den mänskliga existensen – på en och samma gång både stark och svag.
På samma sätt som pappret ändrar karaktär efter bruk. Låter även det levda livet sig avspeglas i människans yttre och inre.
Det hopskrynklade pappret antar en tyg-artad struktur när Anders Christiansen knyter det runt kroppen, ansiktet och ögonen och han tar av sig det igen och låter det stå som en skulptural kokong i ett hörn av scenen, som påminner om en boxningsring utklippt i papper.
Poetisk humor, som i klassiska clownerier karakteriserar genomgående Sten Saks Papir. Med sitt outgrundliga ansiktsuttryck tittar Anders Christiansen direkt ut mot på publiken och visar upp sitt papper, skrynklat eller ej. Han sitter snett på stolen, fumlar runt med mängder av papper, hivar ut ännu mer papper ur fickorna och gör ett skuggspel med en sax bakom ett stycke upphängt pergament, på så sätt att saxen förstoras på ett lustigt vis.
Det blir till en tragikomisk humor utan röd clownnäsa. Men det finns också referenser till konsthistorien – ända från barockens teatraliska och närapå komiska poser och positioner till mer allvarliga verk med amputerade kroppar som till exempel hos Francis Bacon och Michael Kvium.
Bakom ett stycke pergament, som Anders Christiansen sticker hål i och river upp, tar han av sig sin kavaj, och T-shirten, som han har på sig under kavajen, är så lång, att den blir till en klänning. Precis som när pappret blir transformerat, sker också en transformering i kostymeringen. Det manliga och kvinnliga smälter ihop till en androgyn karaktär, men en människosjäl har väl ingen kön?
Om man med dans menar steg till musik så är Sten Saks Papir inte någon dansföreställning. Det är snarare minimalistiska rörelser ackompanjerade av ljud. Hårda metalliska ljud, grottliknande ljud och slutligen ljudet av frasande papper, som ironiskt nog också påminner om sprakande flammor, som förtär pappersvärlden. Men framför scenens pappers-boxningsring står det pergament och pappersrullar som lagom till påsken påminner om en möjlig återuppståndelse. Är det inte också som om ljudet av de brinnande flammorna lite senare övergår i ljudet av regn som smattrar mot papper.
Om man vill förära sig ett påskägg som inte är ihåligt och tomt, utan verkligen fyllt med tankeväckande kalorier, kan man rekommendera en biljett till Anders Christiansens Sten Saks Papir – då får man sig verkligen något till livs!

Torben Kastrup