Självinscenerad demokrati

Direktören eller snarare verkmästaren för teater- och konstinstitutionen Das Beckwerk, tidigare känd som Claus Beck-Nielsen, har i den uppfinningsrika föreställningen The return of the democracy fint förenat sina många demokratiprojekt från de senaste åren.
Hur kan man införa demokrati i Irak? Jo, är man multikonstnären Claus Beck-Nielsen, har man en liten händig metallkoffert kallad Demokratin, på vilken det står skrivet The Democracy destination: Iraq. Metallkofferten sänds till Kuwait, och härifrån går direktör Nielsen stillsammans med sin kollega Rasmussen från konstinstitutionen Das Beckwerk den 1 januari 2004 till fots över gränsen och in i Irak medbringande Demokratin. I Basra, Amara och Bagdad iscensätter Nielsen och Rasmussen under loppet av tre veckor 13 parlamentsförsamlingar i deras nomadiserande tält-Parlament, där de irakiiska medborgarna diskuterar vad demokrati är.
Detta projekt är bara ett av Das Beckwerks många demokrati-projekt från åren 2002 och fram till idag, som Das Beckwerks nya föreställning The return of the democracy bygger på och elegant och humoristiskt väver ihop i Kunsthallen Nikolaj i Köpenhamn. En tre timmar lång och uppfinningsrik föreställning (där föreställning också ska förstår som vision), som fortsätter diskussionen om vad demokrati är. Och det är inte bara i Irak, utan också i Parlamentet i Buddinge (en liten ”håla” i Gladsaxe kommun utanför Köpenhamn) såvel som i USA och Iran, som Das Beckwerk under de senaste år har försökt sig på demokratiska projekt.
När Claus Beck-Nielsen som en del av sin stora fiktion har dödförklarat sig själv 2001, kan han självklart inte personligen medverka i The return of the democracy. Men på videoklipp från tidigare projekt ser vi den mästerliga själviscensättaren både som den arabskt klädde Bin Nielsen och driftig, diktatorisk verkmästare med helskägg.
I Konsthallen Nikolaj, som har gjorts om till de fyra världshistoriska politiska områdena Europa, Irak, USA och Iran, är Claus Beck-Nielsen alias Nielsen i gengäld föredömligt representerad av skådespelaren Thomas Mørk, som läser sina repliker på danska, medan skådespelaren Joen Højerslev som representant för Rasmussen i demokratins namn rör sig elegant på engelska.
Föreställningens självrefererende och lyckligtvis också härligt självironiska element är raffinerat, särskilt skojigt är det när vi som publik vid inledningen sitter bänkade som det europeiska parlamentet. Här medverkar också Jesper Hyldegaard, som med amerikansk boss-attityd och men Bushs egna ord mer tragiskt än komiskt ger oss en introduktion till demokratins historia.
När vi i vandringsföreställningen kommer vidare till Irak-rummet, är skuådespelaren Özlem Saglanmak ett enormt energiknippe och fin mimiker i sina många olika ironiska roller som “Den typiske irakiern” och flykting från ett land som både presenteras som Paradis, skärseld och helvete.
I gengäld förloras något av dynamiken i den både vittra och intelligenta föreställningen när vi efter pausen på ett mycket symboliskt sätt rör oss upp i klocktornet till USA, där vi överges med den stora rungande frågeställningen om världen blivit med demokratisk under senare år?

Se vidare www.dasbeckwerk.com

Vibeke Wern