Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Paul Taylor Dance Company i New York

2007-03-31

Fakta:

Namn: Paul Taylor Dance Company på New York City Center
Koreografi: Paul taylor
Ensemble: Paul Taylor Dance Company
Plats: New York City Center
» http://www.citycenter.org/

Paul Taylor Dance Company återvände i mars till New York City Center åtföljt av en mängd hedersbetygelser över en karriär som stäcker sig över mer än ett halvt sekel, inte mindre än 54 år.
Gruppens veckolånga gästspel på City Center visade prov på bredden i Paul Taylors repertoar och bestod av inte mindre än 18 olika verk, däribland en New Yorkpremiär och en världspremiär.
På repertoaren i City Centre ( i morisk stil i ny tappning, där Ballet Russes de Monte Carlo och New York City Ballet dansade ända fram till 1960-talet) var några av kompaniets mest älskade och populära verk som Aurelole (en balett som Den Kongelige Danske Ballet som det första balettkompani i världen fick rättigheterna till år 1968).
Den romantiska Roses, Company B(som Kungliga baletten i Stockholm har på sin repertoar), den sexiga Aden Court (som gav Taylor möjligheter att få visa hela sin stab av långa, starka, men trots det känsliga män; hans svaga punkt, som ofta har en homogeniserande effekt på många av hans koreografier), den inferno-inspirerade Dante Variations, Sunset (en elegi om soldater som älskar och dör), A Book of Beasts (skapad 1971 och känd som en av Nurejevs favoritbaletter), Sunset (en meditation över krig och fred) och Banquet of Vultures (en makaber skildring av krig och ett avståndstagande från imperialismen). Förutom New York premiären på Troilus and Cressida (i en reviderad version), inspirerad av Shakespeares pjäs med samma namn, presenterade Taylor säsongens andra nya verk, Lines of Loss, som i programmet beskrivs som ett tänkvärt arbete, skapat till en ljudbild som sträcker sig över sju sekler, från Guillaume de Machaut till Arvo Pärt och Schnittke.
Den tankfulla stämning som skapas av cirklande grupper av tillbedjare, iförda vita helkroppsdräkter, avlöses snabbt av en serie på åtta solon och duetter, som skapar bilder av förlust, veklagan och förtvivlan framför en mäktig fond formgiven i svart krullig tråd. Scenerierna med hela ensemblen vävs ihop i häftiga växlingar med individuella och och grupp scenerier som handlar om aliendation, förlust av vänskap och kärlek. I en scen håller en man händerna för ögonen som en illustration av sin förlorade synförmåga, han kliar sig maniskt och förlorar sig i sin desperata tillbedjan av det vardagliga livet, som den tur till träningspasset, som styr hans tillvaro.
Ett par kommer in på scenen, arm i arm, men börjar snart att springa kors och tvärs om varandra och här lyckas Taylor med att ge prov på en serie lättsamma komiska ögonblick, men allteftersom berättelsen utvecklas så återkommer man snart till masochistiska vändningar, något som han ofta har använt sig av i sina senare verk.
Styckets mest gripande och överraskande ögonblick är mötet mellan Lisa Viola och Trusnovec, som dansar en central duett, arm i arm, som älskande, som stöttar varandra i en stämning av förestående undergång och olycka. Ett par som till slut frivilligt skiljer sig och lämnar scenen medan de skickar varandra luftpussar.
Innan man lyckas komma fram till vad verket handlar om, överraskas man av en plötslig avslutning där de båda älskande återvänder till scenen, till ljudet av klockringning. Nu är de sharlakansröda kappor. De lägger sig på scenen i en flod av blod ochär helt uppgivna.
Före Lines of Loss dansade kompaniet Polaris, en nyuppsättning av ett verk, från 1976, där Taylor ger publiken möjlighter att iaktta hur olika slags musik, ljud, ljus och individuell interpretation kan inverka på ren dans. Han lyckas med detta genom att steg för steg låta olika dansare återupprepa samma sekvens i verkets andra del, och man får sig till livs en känsla av textur, nyanser och inte minst betydelser.
Scenbilden domineras av en genomskinlig kubisk ram som dansarna träder ut ur och senare återvänder till. Medan den första halvan dansas i ljus och en iscensättning där dansarna fritt kan utforska rummet innuti och utanför kuben – och de dyker upp från alla håll och kanter – så utvecklas styckets andra del i en mörkare riktning.
Från detta och många andra av Taylors kan man se hur viktigt det är med utforskandet av motsättningar och parallella dimensioner är för koreografen. Den som vill skapa illusion försöker hela tiden skapa ordning i den oordning som uppstår när han dekonstruerar.
Kvällens sista verk Promethean Fire var en koreografi inspirerad av Othello och skapad till Bach’s Toccata och Fuga i D-moll. Trots att Paul Taylors upprepade gånger avvisat den tolkningen, har många velat se baletten som en reflexion över händelserna kring 11 september 2001. Promethean Fire dansades av en välhågad, fantastisk grupp dansare under ledning av Lisa Viola (en Taylor favorit som numera även arbetar som mästarens assistent) och Mark Trusnovec.
Aftonen började precis som den slutade, med dämpat skräckfylld förtjusning över och beundran inför mannen som hävdat att musik inte är första prioritet i hans verk, men vars arbeten likafullt bubblar av levande fokuserad musikalitet. Hans koreografiska språk förblir friskt och levande och hans lätta tolkningar minskar inte på något vis verkens betydelse.
Med en verkslista på mer än 125 arbeten, volymer av positiv kritik, en avundvärd karriär och beundrande publik, finns en brännade fråga: Finns det någon framtid för Paul Taylor Dance Company, när Paul Taylor inte längre är med, eller kommer vi att återuppleva en upprepning av den tragedi som drabbade Martha Grahams verk? Det kommer naturligtvis att finnas danskonstnärer, som kommer att använda sig av hans vokabulär, även om det är möjligt, så är det omöjligt att överföra det genialiska. Och det sägs att alla Taylors arbeten har en sak gemensam: De hör alla sammans ihop med Paul Taylors individuella, distinkta och hans storhet som är omöjlig att upprepa.

Luis Cardador Meinertz

Fler Föreställningar

Annonser